Johan Lindströms septett
Stampen, Stockholm, 11 april 2017
”Tillbaka till bluesen”, säger Per Texas Johansson med ett brett post-gig-leende. Och om det kan låta som i det första setet av Johan Lindström septetts konsert på Stampen finns det ingen anledning att lämna bluesen, säger jag.
Det är premiärspelning för Lindströms i alla betydelser högkompetenta septett med trumslagare Konrad Agnas, basisten Torbjörn Zetterberg och Jesper Nordenström på keyboards bakom en blåssektion med Texas Johansson, Jonas Kullhammar och trombonisten Mats Äleklint.
Med knappt någon reptid i kroppen ger sig septetten i kast med Lindströms egensinniga bluesbutik. Det är som att köra Mississippisk folkblues, Coltrane, finsk progressiv rockjazz med Weather Report och Morricones spaghetti-western i en blender där varje del har mätts och vägts noggrant för att sedan släppas lös till de sex tonkonstnärerna i bandet. Musik som står stilla och rör sig i olika tider samtidigt, marinerad i infall och humor.
Johan Lindström växlar mellan Fender Telecaster, en Gibson jazzburk och pedal steel och vrider runt septetten med fast och varsam hand. Inledande Serengeti bjuder på en blåssektion som blåser valsång inifrån delfinariet med Kullhammar på brötig barytonsax. Lindström börjar på Telecastern för att övergå till pedal steel som han tiltar och går samman med blåset. Det är massivt, groovigt och infallsrikt. Alla som var med på acid jazz-tiden får reminiscenser av kvällarna på Kristallen på Blekingegatan. Men innan vi går vilse i minnenas allé lugnar Johan ner det hela med en duo för jazzburk och trombon och avslutar setet själv.
Andra set blir inte lika fokuserat även om en blueschant med Lindström på gitarr och Nordenström på orgel och bandet hummandes får stället att stillna av i meditation.
Texas Johanssons Farornas hav från plattan Alla mina kompisar blir näst sista nummer. En bländande version som binder ihop det sena 1990-talet med det sena 2010-talet.
text & bild: Magnus Östnäs
