Redaktionsbloggen

Jazz är farligt men härligt

The Fellow Discaholics (Mats Gustafsson & Reine Fiske), Rönnells, Stockholm, måndag 11 december 2017
Den ohörde Don Cherry (Mats Gustafsson & Christer Bothén), Rönnells, Stockholm, tisdag 12 december 2017
Fire! Orchestra, Fylkingen, Stockholm, torsdag 14 december 2017
Jari Haapalainen Trio, Anna Högberg & Elin Larsson Forkelid, UB Live Sessions x Jazz Är Farligt på Under bron, Stockholm, torsdag 14 december 2017

Stockholmarna är inte så lite bortskämda på jazzfronten. Nyligen kunde huvudstadsborna uppleva Goran Kajfeš i olika skepnader under en och samma vecka, och nu har samma möjlighet givits i fallet Mats Gustafsson. Denna ständigt aktuella saxofonist har ställt samman en skrift betitlad Discaholics! Record collector confessions vol 1, som redan är slutsåld men kommer i en ny version nästa år på ett förlag i USA, då i sammanslagning med den ännu förestående volym två. I volym ett intervjuas folk som Robert Crumb, Thurston Moore och Lira-kåsören Elena Wolay om skivsamlandets drivkrafter.

Eftersom Rönnells Antikvariat även tjänar som ett skyltfönster för allehanda jazzig och avantgardistisk kultur kan väl inget passa bättre än att förlägga releasekvällen just där. Informella samtal mellan Mats Gustafsson och skivaffärsprofilen Harald Hult (Andra Jazz), samt mellan Gustafsson och Orkesterjournalens chefredaktör Magnus Nygren ger mersmak. Ironiskt nog ur samlarhänseende så nöp en bekant det absolut sista exemplaret framför ögonen på undertecknad.

När jag lyckats samla mig från denna malör kan jag med någorlunda fritt sinne avnjuta den färska konstellationen The Fellow Discaholics, där Mats Gustafsson smackar och brölar i munstycket medan gitarristen Reine Fiske (Dungen, Träd, Gräs och Stenar) vädrar sin inre Thurston Moore. Detta för Robert Crumb så förhatliga oväsen skapas till ljudet av vinylskivor som spelas av roterande leksaksbils-pickuper – vinyl killers – på golvet. Lekfullt värre.

Påföljande kväll efter är det dags att hylla Don Cherry. Herr chefredaktör Nygren har ägnat en stor del av de senaste fem åren åt att samla ihop material till en omfattande biografi. Ett hundratal intervjuer har det blivit, och så har Nygren kommit över unika inspelningar som aldrig hörts tidigare. Somligt spelas upp ur högtalarna på Rönnells och det är allt från outgivet material på Atlantic Records till danska radiosessions. Det går nästan att ta på de närvarandes kärlek till Don Cherry när anekdoter och tidigare ohörd musik luftas. Mycket är av en sådan kvalitet att det borde kunna ges ut på skiva.

Mats Gustafsson och Christer Bothén blåser liv i två musikaliska stycken som Nygren fått fram noter på, samt en låt Bothén skrev på den tiden han musicerade med Cherry. Amerikanen ville att svensken skulle lära honom spela donso ngoni, en jägargitarr från Mali som Bothén nu – nästan ett halvt sekel senare – plockar fram och gör en inkännande Cherryhyllning på.

Att Cherry var bra på att peppa medmusikanter att våga göra sin egen musik är ett bestående intryck. Många dråpliga och informativa anekdoter delges denna kväll. Inspirerade möjligen Don Cherry till det framgångsrika skivbolagets ECM:s framtida inriktning, till exempel? Säkert är att han öppnade ögonen för många nordiska musiker att hämta inspiration från sin egen folkmusik. Den 20 februari ges för övrigt en ny chans att höra Nygren berätta om Don Cherry. Denna gång på Fasching, med Cherrys musik tolkad av Goran Kajfeš.

Mats Gustafsson, ja. Vi blir inte av med honom, om han så flyttar sin familj och skivsamling utrikes … Ja, just det ja, det har ju redan hänt. Hur som haver, knappt har öronen hunnit vila ut efter den frisinnade jazzen på Rönnells innan det är dags för en ny dos Gustafsson. På experimentscenen Fylkingen har den omfattande Fire! Orchestra redan hunnit spela en gång i oktober och efter ytterligare finslipande av den purfärska repertoaren är det dags för en repris, fast ändå inte. Minst ett av musikstyckena har urpremiär denna kväll.

Det är en fascinerande och hypnotisk musik som breder ut sig från 14-mannabandet (ja, manskapet har slimmats ned en aning …). Denna, orkesterns fjärde, inkarnation ska ut på de svenska vägarna tidigt nästa år och jag rekommenderar alla att inte missa den, nu när den är så kreativt glödhet. Tre violinister och en cellist utvecklar soundet till att bli stundtals filmiskt, och bristen på gitarrer gör att andra saker tar fokus i musiken. Fina insatser av samtliga medlemmar, inklusive Rönnells-bekantingen Christer Bothén.

Efteråt packar Per Texas Johansson ner klarinetterna och beger sig hastigt medelst väntande bil till Under Bron för nya äventyr. Där väntar de båda medbrottslingarna i Jari Haapalainen Trio. JH3 närmar sig jazzen på ett lika respektlöst men receptivt vis som Fire! Orchestra, och har spottat ur sig tre album på ett drygt år. Musiken är svårplacerad, men på Hammarby Slussväg känns den helt rätt där från scenen. Daniel Bingert är en spänstig basist, iklädd fotbollsmundering, som varvar ekvilibrism med humoristisk tajming. Per Texas Johansson ser ut som en tenorsaxofon-lirande Borat i Sven Klangs kvintett, medan stripigt långhårige Jari Haapalainen sätter sina energiska trumslag med stor säkerhet. Fussball-fusion? Tja, den här anfallstrion har i vart fall nätkänning mest hela tiden.

Anna Högberg och Elin Larsson Forkelid inleder kvällens avslutning genom att blåsa skallen av oss som duo innan JH3. Det är bara att skruva på den igen efter förmåga. En bättre inramning och avslutning än detta kan en dylik jazzvecka knappast erbjuda.

text: Timo Kangas

-->

Annonser