Redaktionsbloggen

Från öst till väst med Tara Kamangar

Liras recensent Hama Biglari besökte Södra Teatern och imponerades av den amerikansk-iranske pianisten Tara Kamangars vida repertoar – inte minst de folkmusikaliska inslagen.

 

Den stora musikskillnaden mellan öst och väst?  Då säger jag ornamentik. Inte för att den skulle vara en bristvara i väst, men där har den ändå underordnats struktur och harmonik, och fungerat som tillägg. I öst, eller åtminstone Mellanöstern, är den däremot med i leken utan att enbart vara garnityr – där förväntas helgjutna fraser, som ornamentet ska bära fram och vara en oskiljbar del av. Då kan man kanske ställa följdfrågan om musiker och lyssnare verkligen kan växla mellan dessa väderriktningar. Ja, vill jag svara, efter torsdagskvällens pianokonsert East of melancholia med pianisten Tara Kamangar på Södra Teatern. Hon bjöd dels på musikalisk poetik i verk av Rachmaninov, Khachaturian och Liszt, och med osviklig teknik briljerade hon även fram pärlor med ornament i verk av iranska tonsättare, inte minst i sin förmåga att fånga rytmiken och pulsen i kurdisk, armenisk och gilakisk folksång. Konserten var en del av Riksteaterns temasatsning Voices of Change, som i år lyfter fram iranska artister som inte kan uttrycka sig i hemlandet. Kamangars val av bland annat just en av de kurdiska danssångerna är en hyllning till den kurdiske skribenten, människorättsaktivisten och läraren Farzad Kamangar som häromåret avrättades av den iranska regimen.

Född i Kalifornien av kurdisk-persiska föräldrar har Tara Kamangar skolats i klassisk västerländsk musik på både fiol och piano sedan treårsåldern, och har genom åren specialiserat sig på i väst skolade persiska tonsättare. I Hommage to Omar Khayyam framställer Aminollah Hossein (död 1983) det persiska på typiskt orientalistiskt manér med enstaka ornament här och var, varvat med sökande fraser som inte leder framåt, omsluten av lite väl statiska partier med något brutna ljusa melodilinjer ovanpå burdunliknande understämmor, influerat av den persiska hackbrädan santoor. Hosseins Persian Minatures, med referenser till en annan orientalistisk historia, nämligen Rimskij Korsakovs Sherehezade, har samma statiska karaktär i vänsterhandens väl enformiga arpeggion. Desto mer levande, ja mer helgjutna, är de mer traditionellt ornamenterade fraserna i Golnoush Khaleghis Fantasy on Esfahan, som levandegörs i Kamangars tydliga känsla för flöde.

Och så väst. Passionen i Khachaturians långsamma sats ur Spartacus (tv-serien Onegin, för de som minns) drabbar och pianisten visar att hon bemästrar att klä av musiken i de intima avsnitten, för att sedan visa prov på teknisk färdighet i stegringens forslande löpningar. Den ryske pianisten Arcadi Volodos arrangemang av Rachmaninovs cellosonat spelas här med sådan lätthet att alla klangliga nyanser och underbart porlande mellanstämmor sjunger, gnistrar till och lyser igenom. Inte alltid lika genomskinligt och kanske lite väl balanserat blev det ur Mephisto av Franz Liszts, men här kunde man återigen se hur Kamangar har full kontroll över tekniskt kärvande partierna med allt från intensivt hamrande till kvicka och rikligt ornamenterade utfyllnader i högre register, som vore de skrivna med det orientaliska i åtanke. Här kunde man önska att hon skulle lämnat det balanserade för att bringa i ljuset allt vad denna Bösendorfer hade i sig av stål och trä.

Men det är tillbaka i öst, när hon tar sig an folksånger, som Kamangar visar att hon inte är en dussinpianist, då just det folkmusikaliska brukar var ju vara svåråtkomligt för de skolade. Den iransk-armeniska Loris Tjeknavorians Fantastic Dances framförs stämningsfullt, och redan i det gilakiska (från Gilan i norra Iran) kommer hon det folkliga inpå bara skinnet. Riktigt övertygande blir hennes öra för musikaliska dialekter i den kurdiska sviten av folksånger och danser som hon själv arrangerat. Det svänger om danserna i tio- och tvåtakt, och hennes energiska hamrande får det ibland att låta som pianorock, och i puls och rytmik som är a och o i kurdisk musik, överträffar hon en av sångernas ursprungliga sammanställare, nämligen ensemblen Kamkars.

Tara Kamangar är en mångfasetterad artist, inte minst då hon även har en karriär som kompositör. Under kvällen framförde hon även den egna etyden East of melancholy, som inleds i Chopins anda för att energiskt mynna ut i markerade ackord. Hennes album med samma titel har legat i topp 20 inom klassisk musik på iTunes. Men jag kommer att ha ögonen öppna för hennes fortsatta arbete med folkmusik, för däri finns många pärlor för en pianist som kan konsten att frasera och därtill har teknik och fingertoppskänsla för att få ornamenteringen att låta – just det – helgjuten.

Hama Jino Biglari

 

 

Annonser