Redaktionsbloggen

Amazoner och fantomer på Skeppsholmen

30 Jul 2016

M&A_sRGB©matslefvert_MTS1750-Redigera

Ms. Lauryn Hill, Titiyo, Rufus Wainwright, Michael Kiwanuka, Les Amazones d’Afrique, Cat Power
Stockholm Music & Arts, Skeppsholmen, Stockholm, fredag 29 juli 2016

Premiärdagen på årets Stockholm Music & Arts förvandlas på något vis till soffornas dag. I amerikanska Cat Powers fall tar det sig formen av en osynlig terapisoffa där Chan Marshall luftar sina inre demoner. En lite introvert start på dagen när solen skänker – och stjäl – kraft.

Både dragplåstret Ms. Lauryn Hill och supergruppen Les Amazones d’Afrique nyttjar soffan som scendekor. I de senares fall såg det mest mysigt ut när de äldre medlemmarna sitter där medan de yngre står upp och musicerar och sjunger.

Les Amazones d’Afrique är en tämligen ny grupp, bestående av några av Malis starkaste kvinnliga röster som nu vill lyfta fram just kvinnorösten i en manlig dominerad musikbransch och dito värld. Mariam Doumbia är känd som ena halvan av Amadou & Mariam, medan Kandia Kouyaté gör comeback efter ett decennium då ingen riktigt hört av denna griotsångerska. Sju sjungande amasoner plus en trummande amason och en dito på slagverk – en härlig syn på en sommarsolig scen i Stockholm.

Ihop med ytterligare fyra manliga musiker bjuder de namnkunniga damerna – där även Oumou Sangaré och veteranen Mamani Keita ingår – på dagens svängigaste rytmfest. Det är svårt att stå still till Les Amazones d’Afrique – för att inte säga omöjligt. Framför mig står ett hårdrockigt par i Swans-t-shirt, tatueringar och jeansväst med ”Lucifer”-tygmärke över hela ryggen. De diggar lika gott som grannarna i sällskapet med folkhögskole-look.

MK_M&A_sRGB©matslefvert_MTS1832-RedigeraÖverlag var det annars stillsam musik på programmet denna soliga fredag. Och till stor del dominerar de starka sångrösterna. Brittiska Michael Kiwanuka bjuder på organisk soul i Bill Withers fotspår. Konsertintrot andas till och med Pink Floyd i sommargräset. Tempot hålls mestadels på en lojt skön nivå. Eventuella gäspningar från undertecknad får sorteras i mappen ”Självförvållat”, för den där rösten kan jag lyssna på länge, länge.

M&A_sRGB©matslefvert_MTS1925-RedigeraMedan köerna till den första av Patti Smiths tre ”unika” konserter på den mindre Trädgårdsscenen ringlar sig runt området sätter sig en ensam Rufus Wainwright bak pianot på stora scenen, för att växla till gitarr emellanåt. Det blir några förtrollande ballader på det där viset som nästan bara denna skönsjungande son till Loudon Wainwright III förmår. De där låtarna som ställer honom bredvid en annan musikalisk släkt: Buckley.

Senare förlorar amerikansk-kanadensiska Rufus Wainwright några åhörare via de mer svårsmälta numren från hans operor. Ett par Shakespeare-sonetter från senaste albumet serveras innan det är dags för en ”hitkavalkad” (med Rufusmått mätt) – med ett slags höjdpunkt i den utsökta Going to a town. Mellansnacket i Skeppsholmssolen är underfundigt roligt och fnissigt men också känslostarkt – med hemskheterna i Nice i extra skarp relief när Wainwright sjunger ett stycke om fyrverkerierna under nationaldagen, ur artistens franska opera. Han lovar dock publiken att det är en popplatta på gång. ”Jag har inte blivit helt galen.”

Att Rufus Wainwright sedan lyckas gjuta något som helst liv i den sönderidolade Hallelujah bevisar en gång för alla att vi har att göra med en artist av rang.

-1Titiyo har band med sig men är inte alls samma mellansnacksdrottning som Rufus Wainwright. Charmigt är det hursom. Inledningen med självbiografiskt tintade nummer från Titiyos senaste, svenskspråkiga skiva berör, liksom ”höj-volymen”-basen. Uppdaterade versioner av hennes kändaste gamla alster får igång publiken på allvar, liksom de mer dansvänliga nya låtarna, som Självantänder. En mysig stund med den svenska souljuvelen.

Efter Titiyo ringlar sig kön åter frånstötande lång till arvtagerskan Cherrie (nej, de är inte släkt) på Trädgårdscenen. Snopet för alla som vill se båda artisterna. I stället väntar jag in kvällens huvudakt, Ms. Lauryn Hill. Prefixet Ms. i artistnamnet kunde lika gärna stå för Motor Ship så som Hill far fram. Efter DJ:ns uppvärmning kliver Fugees-damen in på scen och sätter sig på en soffbänk i skinn. Med den akustiska gitarren i knät dirigerar hon bandmedlemmar, ljudtekniker och vem-vet-vilka med närmast manisk iver.

Jag har sänkt – eller snarare nollställt – förväntningarna rejält efter fjolårets luft-semafor-show på Way Out West. Då var Hill så arg på scen att det förtog mycket av nöjet. Lägg till att bandet kör mååånga covers mot slutet av showen – Sade, Marley, Nina Simone – och du har ett gigantiskt frågetecken till framträdande av en förmodad ”legendar”.

Till min glädje går det allra värsta av dirigerandet på Skeppsholmen över efter den inledande konsertkvarten, och när soffbänken plockas bort och Lauryn Hill tvingas stå upp tar tillställningen fart. Basisten ler till och med i kapp med synkoperna, där han står bredvid trummisen på podiet.

M&A_sRGB©matslefvert_MTS2434-RedigeraBandet utstrålar självförtroende och stolthet, och hur mycket Hill än viftar och pekar låter det hela tiden perfekt. Jazzig soul med hiphop-rötter och en stark doft av reggae. Stevie Wonder, Prince och Bob Marley skymtar mellan tonerna, medan Lauryn Hills perfektionism och hårda dirigerande för tankarna till forna jazzdiktatorer, James Brown, nämnda Prince och – på ett ytterst bakvänt vis – en sån som Chuck Berry. När Laurun Hill levererar sina långa rap-partier i högt tempo är det djupt imponerande, även om det brister i äkta mänsklig kommunikation och publikkontakt.

Att motorfartyget avgår i rätt tid är en annan glädjande punkt, efter divafasonerna på en festival i Atlanta i maj, då publiken fick vänta i två timmar på att Hill skulle ”rikta energierna rätt”.

På Skeppsholmen har motorfartyget Hill riktat energierna så rätt som jag antar att det någonsin kan bli. Undertecknad tänker inte i alla fall inte peka finger.

text: Timo Kangas
bilder: Mats Lefvert

Annonser