Polarprisvinnaren Youssou N’Dour har som få andra artister lyckats bredda bilden av afrikansk musik. Men han hinner inte turnera så mycket som fansen skulle önska. I stället är det politiken som upptar en allt större del av denne presidentkandidats tid.
Text: Timo Kangas
Artikeln publicerades ursprungligen i Lira #3 2013.
Den senegalesiske superstjärnan har det inte lätt att hitta en lucka i ens ”Seven seconds”, som hans internationella hit med Neneh Cherry heter. Kalendern fylls ständigt på med nya möten i rollerna som presidentkandidat och minister för turism och kultur. Inför offentliggörandet av årets Polarprisvinnare i maj svämmade sociala medier och kommentarsfält över av spekulationer. Var det inte Nile Rodgers var det Kraftwerk som skulle få komma till Stockholm och skaka hand med ”Tjabo”.
När juryn sagt sitt blev det till slut Youssou N’Dour, ett av den västafrikanska musikens största och viktigaste namn. En ambassadör, i ordets nästan alla bemärkelser. ”Youssou, såatte…”, som en svensk Facebook-vän uttryckte saken. ”Äntligen en välkänd vinnare”, som en afrikansk kommentator uttryckte det. För musiken är rund, liksom vårt jordklot. Och musikvärlden har fler ansikten är de vi matas med till vardags här i väst. Det betyder inte att de olika musikverkligheterna behöver vara polar opposites.
När jag intervjuade Youssou N’Dour för Lira för tio år sedan sa han så här:
– Ibland när människor tänker på afrikansk musik föreställer de sig bara snabba rytmer. Det är synd, för afrikansk musik har ju den melodiska skönheten också. Därför måste vi också visa upp det ansiktet hos musiken.
Just det där med rytmerna och trummorna har varit en stötesten hos många fans av västafrikansk musik. Ofta har de mixats ner eller bort på Youssous västerländska skivutgåvor. Ett mer utslätat sound infinner sig, och det är inte alltid lätt att veta eller förstå på vems direktiv det sker.
Framgångarna i västvärlden har kommit bland annat via samarbeten med på våra breddgrader välkända artister. Peter Gabriel var snabb att bjuda ut honom på turné redan 1984. Paul Simon bjöd in Youssou att spela slagverk på albumet Graceland 1986 och två år senare turnerade han för Amnesty International med Peter Gabriel, Sting och Bruce Springsteen.
Själv hörde jag hans distinkta tenorröst på brittisk radio och läste om honom i brittiska musiktidningar. När den likaledes brittiska world music-skivetiket- ten Earthworks släppte albumet Nelson Mandela vaknade jag och andra hungriga musikdiggare. De kassetter som tidigare släppts i Senegal hade ju inte varit så lätta att ramla över – eller ens få vetskap om att de existerade.
1985 upplevde jag Youssou N’Dour et le Super Étoile de Dakar på Roskildefestivalen. Rytmer, showande och fart. Det var för övrigt Ken Day, amerikan i svenskexil och artistbokare för Urkult, som bokade Skandinaviendelen av Youssous allra första Europaturné. I tio år var Ken Day sedan den blivande Polarprisvinnarens turnéledare över hela världen. Banden till Sverige går alltså nästan 30 år tillbaka.
Att den här mannen skulle bli musiker, sångare och artist verkar nästan förutbestämt. Sjungandet började inte långt efter födseln i Dakar i oktober 1959. Som vuxen myntade Youssou N’Dour namnet mbalax för den nya, snabba musiken baserade på traditionella rytmer – och snart var han både band- ledare, skivbolagschef och nattklubbsägare.
– Det är på min mors sida som jag har griot- rötterna. Den muntliga berättartraditionen, musi- kerskapet – det sträcker sig ända tillbaka till Mande-imperiet på 1300-talet. Griots har varit viktiga under den franska kolonisationen och har även överlevt islam, förklarade Youssou N’Dour när jag träffade honom i Stockholm i december 2002.
Snart återvänder han. Youssou N’Dour må ha blivit Senegals turistminister, men i augusti ska han själv turista i tillvaron. I den svenska sensommaren, men också i en tillvaro som årets vinnare av populärmusikpriset i Polar Music Award 2013.
Youssou N’Dour på skiva:
Youssou N’Dours skivkarriär är snårig. Många av albumen har bara släppts för den afrikanska marknaden, och ibland är de västerländska släppen ommixade och omgjorda versioner av det som släppts på hemmaplan. Timo Kangas blickar här baklänges i diskografin:
Paris-Dakar (2010) är det senaste studioalbumet som släppts i Sverige. Snällreggae, sådär som Marleyfamiljen brukar göra nu för tiden. Runt och vänligt – och Youssous röst räddar läget i låtar som Africa dream again.
Då känns föregångaren Rokku mi rokka (2007) mer varierad och levande. Större fokus på Senegal- och Malisväng. Finns i dubbelcd-utförande med en bättre, afrikansk version på ena skivan.
Egypt (2004) innebär ett steg i en ny riktning. Youssous kvartett slår sig ihop med 14-manna-ensemblen Fathy Salama Orchestra. Traditionell arabisk sufimusik möter Senegal och ljuv musik uppstår.
Nothing’s in vain (2002) var Youssou N’Dours mest akustiska och traditionellt hållna album på många år. I stället för att samarbeta med Wyclef Jean låter han de traditionella senegalesiska instrumenten träda fram.
The Guide (Wommat) (1994) blev en enorm kommersiell framgång. Stor draghjälp kom från hitduetten Seven seconds med svenska Neneh Cherry.
Set (1990) är en favorit. Youssous andra album för stora Virgin låter precis så som hans musik brukar låta i Senegal. Ingen extra sötma behövs.
Immigrés (utgiven 1988 men inspelad 1984) förenar slirande syntar och annat som var modernt för trettiotalet år sedan med mbalax-grooves och så Youssous fantastiska tenorröst.
Nelson Mandela (1986) var det första från Youssou som riktigt nådde fram ända till nyfikna nordbor. Vinylen fanns att få tag på till och med i Sverige. Det var nästa steg för alla som på sin höjd hade hört Fela Kuti och King Sunny Ade.
