Redaktionsbloggen

Vital och högaktuell återförening med Big Fish

11 jul 2016

Big Fish
Katalin, Uppsala 8 juli 2016.

Låt mig börja med en tillbakablick. 1994 var jag en nybliven tonåring med ett starkt brinnande intresse för musik, närmare bestämt punk och metal. Inte sällan gick jag på spelningar flera gånger i veckan, och skivsamlingen växte snabbt. Stockholms största skivbutik på den tiden hade en egen liten scen, och en eftermiddag begav jag mig dit för att gå på releasekonsert med en av mina dåvarande favoritgrupper. De gjorde som vanligt bra ifrån sig, men det var det då för mig helt okända förbandet, som även de släppte en ny platta, som gjorde min dag. De kombinerade element från punk och metal med folkmusikaktiga melodier, slagverk i form av diverse metallskrot, och till och med ett dragspel fick plats i denna märkliga mix. Gruppen var Big Fish från Uppsala, albumet de släppte hette Sånger ur sten, och jag blev fullkomligt knockad.

Under de 22 år som gått sedan dess har min musiksmak slagit in på många vitt skilda vägar, men Sånger ur sten har hela tiden förblivit en av mina favoritskivor. Den blev dessutom min första kontakt med instrument som vevlira och krumhorn, som på skivan spelas av gästmusiker, och som används i dessa egensinniga melodier som utgör ett av bandets signum. Det är dessutom inte enbart musiken jag fastnade för. Big Fish lyrik är full av fascinerande berättelser och briljanta metaforer samtidigt som samhällsengagemanget är starkt, och där många punkband höll sig till slagordspolitik har gruppen skrivit många av de bästa sångtexter jag har hört. Dessvärre fick jag aldrig tillfälle att se bandet live igen innan det upplöstes 1996.

I våras såg jag av en slump att Big Fish utannonserat en återföreningskonsert, givetvis i deras gamla hemstad Uppsala. Det är helt uppenbart inte bara jag som längtat efter detta i många år, utan ett utsålt och knökfullt Katalin välkomnar bandet upp på scen med ett värmande jubel. Efter ett rundgångspräglat instrumentalt intro drar bandet igång med Stjärnfrukost och Blues för paranoia, de två inledande spåren från deras sista album Andar i halsen, och därefter utlovas låtar från gruppens samtliga utgåvor. Big Fish utvecklades ständigt under de åtta år de fanns, och deras samlade repertoar är närmast osannolikt mångsidig. Tomas Rudström slamrar fram industrirockrytmer ur sitt metallskrot, för att i nästa stund spela en vals på dragspel eller medeltidsinspirerade melodier på keyboard. Loopade elektroniska beats ligger i bakgrunden i vissa låtar, den enormt tunga Hycklerivisa är metal med läge för headbanging, medan andra tidiga låtar är punkigt snabba.

I flera mellansnack brandtalar sångaren David Giese mot rasism, ett ämne som flera av gruppens texter avhandlar och som tyvärr ständigt är aktuellt. Han betonar att ”musik uppstår ur inspiration och samspel” och att ”folkmusikens sanna själ” handlar om möten, inte om isolering. Detta följs av att Cecilia Österholm från Siri Karlsson gästar i två låtar med sin nyckelharpa. Bandet lyser av spelglädje under hela kvällen och att det gått 20 år sedan de lade av märks det inte ett dugg av. ”Unik” är ett alltför slitet ord i musiksammanhang, men Big Fish gör verkligen skäl för det. Det känns aldrig spretigt eller sökt med alla genremöten, inte ens under en karriäromfattande konsert, utan på något märkligt sätt syr de ihop det till sin helt egen mix.

Big Fish går av scenen förvånansvärt tidigt men återkommer för att göra inte mindre än sju (!) extranummer. Den kavalkaden inleds med den andra låt bandet skrev efter att det bildades 1988, vilken är en slags industriell, mörk syntpop utan minsta spår av vad som komma skulle under senare år. Det är även den enda engelskspråkiga låt som ryms under kvällen. Låturvalet under konserten, som till slut blir cirka 90 minuter lång, omfattar de flesta spår från bandets album, från givna nummer som Nyårshambo och Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid till minst lika briljanta Medieburen och 32 takter, och avslutas med en enligt Giese orepeterad Vargavinter, som sitter som gjuten.

Det kanske allra bästa med denna kväll är att den inte alls är en nostalgitripp. Big Fish visar att de i högsta grad är vitala och gör en fullständigt lysande spelning, och deras politiska texter är, tyvärr, minst lika relevanta nu som på 90-talet. Innan bandet för fjärde gången lämnar scenen avslutar vokalisten med orden ”vi kanske ses igen, man vet aldrig”. Konserten var utlovad att bli en engångshändelse och om det blir så är det i högsta grad en värdig tilldragelse, men skulle det trots allt bli fler spelningar är det ett av Sveriges allra främsta och mest säregna band som då kommer tillbaka.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser