JP Nyströms
Boulevardteatern, Stockholm 14 mars 2017
Malmberget i Norrbotten 1977. Några tonåringar bestämde sig för att bilda ett band tillsammans, och de tog sig an länets lokala folkmusik. Förutom fioler använde de sig bland annat av en tramporgel, och dess fabrikat fick även ge gruppen dess namn: JP Nyströms.
Snabbspola framåt fyrtio år och förbi tusentals konserter på flera kontinenter och ett antal skivutgåvor, till Boulevardteatern i Stockholm denna tisdag, där JP Nyströms firar detta jubileum. Det är inte helt ovanligt – kanske särskilt inom rock – att band turnerar fyrtio, femtio år efter att de bildats, men då är det ofta någon enstaka originalmedlem, om ens någon alls, som medverkar, och ibland är bandnamnet det enda som finns kvar från starten. Här är fyra av de ursprungliga medlemmarna med, och det är inte svårt att förstå varför. De ser helt enkelt ut att ha oerhört roligt tillsammans på scen.
De inleder konserten med en rivstart i form av en polka för att sedan gå över till ett vackert stycke på fyra fioler, hämtat ur en balettföreställning som de spelade musiken i för drygt 30 år sedan. Valser, marscher och andra norrbottniska tradlåtar må utgöra kärnan i gruppens repertoar, men de har även samlat på sig en hel del annan musik genom åren. Med på scenen finns dragspelaren Ulf Jonsson, som har spelat med bandet sedan slutet av 1980-talet och beskrivs som dess ”ständige gäst”. Han spelar en vacker irländsk vals solo, och några polkor från samma land där de övriga spelar tamburin, shaker och andra små slagverk. En polkett hämtas från tv-serien Hemsöborna, vars kompositör Bo Nilsson också kom från Malmberget. En schottis från Lima i Dalarna spelas på dragspel och fyra fioler, och växlar rejält i dynamik från svag och finstämd till riktigt tung. På sätt och vis blir det helt logiskt att den övergår i rockhistoriens mest utslitna riff, inledningen till Smoke on the water, i en version som låter betydligt mer vital än i de flesta andra tolkningar.
En konsert med JP Nyströms handlar dock inte enbart om musik. De är underhållare, i ordets bästa bemärkelse, och mellan i stort sett samtliga låtar berättas skrönor och historier om allt från deras gamla fiollärare och andra äldre lokalbor till turnéminnen. Allihop, men inte minst den huvudsaklige sångaren Svante Lindqvist, är helt lysande även när det gäller detta, och skratten haglar bland publiken. Denna ser för övrigt ut att ha en genomsnittsålder som ligger något decennium eller två högre än den på scenen, så många har säkert följt gruppens karriär länge, och entusiasmen är mycket påtaglig.
En del nostalgi blir det oundvikligen i dessa berättelser, som när Marcus Falck redogör för en bilsemester med familjen genom hela landet när han var tolv år, och som resulterade i att han i en antikaffär några kvarter från denna teater köpte ett gammalt tvåradigt durspel. Detta lärde han sig spela på, och nu tar han upp just detta nu 96 år gamla, och uppenbarligen fullt fungerande, lilla instrument och spelar en vals. Falck sitter annars främst vid tramporgeln som är bandets främsta signum, där hans pumpande komp driver på de flesta av kvällens låtar.
Detta är dock långt ifrån en nostalgikväll. JP Nyströms är, även om de flesta av låtarna är gamla, ett synnerligen relevant och vitalt band. De är för övrigt inte heller de enda musikveteraner som firar jubileum. Dagen innan denna konsert fyllde den amerikanske jazztrummisen Roy Haynes 92 år, och han turnerar fortfarande, så där ligger norrbottningarna rejält i lä. Så jag säger grattis till de 40 åren, JP Nyströms, men hoppas att det blir åtminstone några decennier till!
Rasmus Klockljung
