Redaktionsbloggen

Fulu Miziki intog Fasching i söndags. Bild: Anders Pihl.

Utomjordiskt hemmabygge från Kinshasa

25 apr 2022

Fulu Miziki
Fasching, Stockholm 24 april

De kommer in på scenen som ett besök från en fjärran planet. De iögonfallande scendräkterna som Fulu Miziki använder ser onekligen ut som något från de senaste Mad Max-filmerna. Så börjar de spela och genast sätter det pulserande drivet i de kongolesiska rytmerna igång och får publiken att dansa.

Allt på scenen är hembyggt, såväl musikinstrument som kostymer och masker. De spelar bland annat på VVS-plaströr och tomma yoghurtförpackningar med flip-flop-sulor som trumpinnar. Fulu Miziki lovar att de ska göra oss lyckliga ikväll och vi tror dem. Det är inte riktigt fullsatt på Fasching, det bara verkar så. Den entusiastiska publiken fyller upp lokalen med dans och uppsträckta armar.

Ryktet om Fulu Miziki har främst spridits genom Youtube-videor. Gruppen föddes i kongolesiska Kinshasa när grundaren Pisko Crane började bygga egna instrument från sådant han hittade på soptippar i slummen. Gruppens namn lär betyda ”Skräpets musik”.

De hembyggda instrumentens begränsningar blir en del av gruppens styrka. De två längsta plaströren har en djup timbre som färglägger de nedre regionerna av gruppens rytmvävar. Fler än två behövs inte, Inte när man är så samspelta som Fulu Miziki.

Musiken bygger förstås på rytm i första hand, men även sång och egengjorda stränginstrument lägger till små melodifragment och rudimentära harmonier. Detta ihop med det visuella intrycket skulle kunna vara fullt tillräckligt för en riktigt bra scenshow. Men Fulu Miziki stannar inte där. Den senaste ep:n Nabaka mixar gruppens unika instrument med elektronik vilket stundtals används även live och gör att ljudbilden växer till något helt annat än det lite plonkiga hemsnickrade soundet.

När man dessutom på ett par låtar lyfter undan den afrikanska polyrytmiken och gör ganska raka grooves i fyrtakt, blir det som att höra ett slags experimentell global klubbmusik som kan passa i alla möjliga sammanhang. Det känns som att Fulu Miziki är något på spåren där.

Mot slutet höll gruppen upp Kongo-Kinshasas flagga och vinkade adjö. Men publiken ville absolut inte släppa ner gruppen från scenen. Efter sista extranumret såg de villrådiga ut och böjde sig ner som för att plocka ihop sladdar på golvet. Plötsligt kände jag något stryka mot mitt ben och upptäckte att gruppen valt att krypa genom publiken mot Faschings backstagedörr. Måhända en passande sorti för en grupp som börjat konserten som utomjordiska väsen.

text & bilder: Anders Pihl

Annonser