Mammal Hands
Fasching, Stockholm Jazz Festival 12 oktober 2019
Trioformatet i sig kan ibland vara en begränsning, men för brittiska Mammal Hands tycks det tvärtom inte finnas några hinder för att ständigt förändra sitt uttryck. Instrumenten de använder – saxofon, piano och trumset – tillhör som bekant de mest mångsidiga, och trion använder dem dessutom på högst okonventionella sätt.
Bandet har alltså ingen basist, så Nick Smart spelar ofta repetitiva basgångar på pianot, medan Jesse Barrett ständigt förändrar sitt trumspel, från subtilt vispande till högljutt cymbalslammer eller beats som närmast låter elektroniska. Andra gånger spelar han med fingrarna på trummorna eller skramlar med diverse bjällror och rassel.
Jordan Smart blåser ibland rytmiska, närmast entoniga fraser i sina saxofoner, för att då och då brista ut i snabba solon. Med pedaler lägger han på digitala effekter som mjukt tonar fram, närmast omärkligt. Stundtals ligger de i bakgrunden, vissa gånger bara i form av ett eko, men emellanåt slutar han helt plötsligt spela och låter de elektroniska sjoken svepa fram ur apparaturen. De påminner inte det minsta om instrumentet som gav upphov till dem, utan är så kraftigt bearbetade att det vore omöjligt att gissa sig till ursprunget.
Som för att föra in ytterligare ett element i musiken lyfter Barrett halvvägs in i spelningen bort en duk bredvid sig, som visar sig ha dolt ett par indiska tablas. Med häpnadsväckande simultankapacitet (även för en trummis) spelar han sedan samtidigt tabla med högerhanden och trumset med vänstern och fötterna. Därpå visar det sig att han faktiskt har ytterligare ett set tablas på vänster sida, och så gör han efter ett tablassolo som intro till nästa låt samma sak igen, fast då med vänsterhanden spelande på den lägre stämda tablatrumman.
Barretts kreativitet är stor även på själva trumsetet, och med skiftande speltekniker och genom att han växlar mellan trumstockar, vispar och mjuka klubbor är hans spel hela tiden oförutsägbart.
Vilket även kan sägas om Mammal Hands musik som helhet. Låtarna skiftar ofta karaktär ett antal gånger under färden, taktarter som fem, sex eller sju åttondelar förekommer flitigt, och den dynamiska spännvidden är stor.
Konserten på Stockholm Jazz Festival är trions första i Sverige, men Fasching är utsålt och publiken som är förhållandevis stilla och tyst under själva låtarna, noggrant lyssnande, exploderar i jubel så snart de tar slut. Jag kan inte annat än instämma.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Leo Ahmed
