Way Out West
Slottsskogen, Göteborg, 10-12 augusti 2017
Två dagar med fint väder och en då regnet till slut tog över innan det drog bort igen. Väderfacit för tioårsjubilerande Way Out West. Även musikaliskt var det mest uppehåll med spridda skurar. Mycket lugn musik, många kvinnliga artister.
Som kanadensiska Feist, som lyckas vara både hudnära och vräkig under sin dryga fredagstimme på Azaleascenen, festivalens näst största. Klädd i gult och en sångröst som ömsom viskar, ömsom klöser, vinner hon de flesta på sin sida. Till och med en stunds allsång blir det, praktiskt nog inbakat som en återkommande uppmaning i en av låtarnas texter.
Landsmannen Mac DeMarco delade publiken mer. Med en Jamesonflaska i högsta hugg och ett skälmskt leende visade han sig vara mannen som gör vad som faller honom in. Om han plötsligt manar på keyboardisten att brista ut i en gammal Bruce Hornsby-låt så är det ”Just the way it is”. Skojandet kan ta udden av upplevelsen, och det är många som inte håller med mig efteråt om att det är en av Way Out Wests godbitar. Men kanadensaren har en hel räcka starka låtar också, och även om många av dem är lugna så är det skönt att se någon inte följa alla strikta mallar.
The xx stod för en annan höjdpunkt på fredagen, och även om bandet inte riktigt faller in i Liras musikaliska sfär så måste deras innerliga konsert nämnas. Antalet personer framför Azalea var så stort att vi nästan hamnade med Flamingoscenens kravallstaket i ryggen. Att The xx lyckas kommunicera över dessa avstånd är en sann bragd. Och så tagna de två ledfigurerna var av mottagandet!
Några moln hopade sig dock på undertecknads personliga himmel. Fotorestriktionerna och divalaterna kring konserterna med artister som Fatoumata Diawara & Hindi Zahra och Ryan Adams gjorde det lätt att tappa den berömda sugen. Faktum är att hur mycket Fatoumata Diawara & Hindi Zahra än svängde och hur många musikaliska glädjestunder det tajta bandet än verkade uppleva däruppe på scen så kunde jag inte riktigt ge mig hän.
Artisternas management vill att fotografer ska skriva under kontrakt med dem och erbjuda fri publicering på diverse hemsidor utan ersättning, och meddelanden om de där kontrakten ska då anlända per mejl – om fotografen har tur. En liten stund innan konsertstart, och medan vi båda är för upptagna på annat håll för att springa någonstans och skriva ut – och på – något papper. Men visst gjorde den musikaliska duon bra ifrån sig, och bandet var smidigt, proffsigt, säkert och fick verkligen i gång publiken i Linnétältet – festivalomårådets tredje största scen.
Ryan Adams lämnar mig lite kluven. Jag uppskattar att han verkligen gör vad han känner för. När han lämnar de tidiga skivornas country/americana-marker och vrider om FM-refräng-ratten på sin Replacements-möter-Tom Petty-låtar så är det uppenbart för att han känner för det och kanske för att vara lite motvalls mot alla som önskar sig en mer countrydoftande Adams. Största scenen och bra ställ men jag erkänner villigt att jag efterlyser mer av det jordnära.
Jordnära är något Lisa Hannigan (på bilderna) verkligen utstrålar. Den irländska sångerskan bara står där i sin somriga klänning, med sin självklara stämma och en räcka stränginstrument, det ena mindre än det andra. En del läsare känner säkert igen henne från hennes samarbeten med Damien Rice men hon är en stark artist på egen hand. I det lilla en av festivalens största upplevelser.
Damerna dominerar som sagt på många vis utbudet detta festivalår. Eva Dahlgren och Linnea Henriksson inledde lördagen, med publikens gunst lätt svävande över deras huvuden likt de såpbubblor som var extra mycket förekommande bland samma publik just i år. Och dessa bubblor, plus våra leenden, var det enda som sprack upp. Ja, innan lördagens ösregn då.
George Ezra och Conor Oberst bjöd andra tacklingar av folkmusik-möter-pop-idiomet. En med siktet på brittiska hitlistor och en med den nordamerikanska indietraditionen intakt. Regina Spektors konsert på näst största scenen, Azalea, var lugnt hållen, men charmant som alltid med denna publikdomptör. Mycket sitta-vid-pianot och många intima stunder. Men också de där lite Nicke Nyfiken-lalliga låtarna som jag har svårt för.
Lugnet höll i sig när Lana Del Rey avslutade hela kalaset på Flamingoscenen. En sval men stilig show med denna ikon som låter forna tiders Hollywoodglamour gifta sig med något slags David Lynch-stämningar. Uppenbart tagen av att äntligen stå på scen i Slottsskogen trippade hon ned till fansen vid kravallstaketet och tog sig tid för åtskilliga selfies. Om hon nu inte spelade, till viss del?
Text: Timo Kangas
Bild: Lisa Brunnström
Fotnot: Tyvärr kan vi inte publicera de livebilder vi har på exempelvis Fatoumata Diawara och Hindi Zahra på grund av de orimliga kontrakt som artisternas management försökte tvinga på pressfotograferna på plats. Vi beklagar utvecklingen att managementbolag försöker ta makten över – och även de formella rättigheterna till – fotografier som tas av deras artister.
