Amanda Shires
Södra Teatern, Stockholm, 16 juni 2026
Jag har sett henne blomstra med John Prine, äga scenen med egna bandet på Exit/In i Nashville och ett flertal gånger som körsångerska och fiddlare i The 400 Unit. Amanda Shires har under lång tid haft det mesta på plats. Rösten i sången och fiolen är unika. Låtskrivandet har genom nio soloalbum vuxit fram till något av den samtida americanans främsta.
I full blom slog den ut med senaste skivan Nobody’s girl. En platta genomdränkt av sorg. Jag har kallat den hennes skilsmässoplatta, men den är så mycket mer. Existentiell sorg, död och återuppståndelse. Men också en skiva präglad av nyfikenhet, de första trevande stegen från en människa som står på nytt inför världen.
Den här regntunga kvällen på Södra Teatern i Stockholm bjuder hon in oss till att bli medberoende i hennes “church of misery” under epitetet “bekämpa bluesen med mer blues”.
Lyckas hon? Ja, i allra högsta grad. Shires öppnar med att göra sex låtar i ett känsligt, kondenserat svep tillsammans med pianisten Daniel Byers innan hon vänder sig till oss. Just den här junikvällen utgör vi en noga utvald plats på turnén som lämnat Bergen och ska vidare till Köpenhamn.
Huvuddelen ligger i materialet från nya skivan. En platta med starka sånger som griper an med skönhet och skörhet som minner om både Carole Kings Tapestry och Billy Joel. Och Shires berättar om när det var som tyngst i hemmet i Nashville. Väggarna stirrade ner på henne och hon på dem. Hon flydde till New York och fick ett billigt rum på The Bowery Hotel. Streetlights and stars föddes där. Kanske föddes också hennes nya liv där. Och även om man inte ska lyssna på låtar som nyckelromaner så är det naturligtvis omöjligt att inte läsa in det plötsliga uppbrottet från maken Jason Isbell i sånger som A way it goes.
Mitt i konserten ligger starka Piece of mind med acceptansen och det nya livet. “Now I can finally eat and breathe again.” Men sorgen är ett gungfly och hon beskriver den väl i hur den när som helst kan övermanna en mitt i steget, som i gatuljusets glitter: “I ran into your shadow today, Thought all my feelings for you had long flown away. The streetlights and stars, They bring up old scars.”
Hon slår sig ned på scenkanten med ett glas champagne. Frågar ut oss om favoritfilmer, om vi fortfarande tror på kärleken, och någon därute är singel. Byter den femsträngade fiolen mot tenor-ukulele. Pratar om Billy Joel vars ande svävar över nya skivan. Hon gör den fantastiskt fina Lately och avslutar med att visa vilken begåvad fiddlare hon är i Charlie Daniels The Devil went down to Georgia. En kväll i uppbrottets och återuppståndelsens tecken.
Text & bild: Magnus Östnäs
