Redaktionsbloggen

Tungt och intensivt med estniska TradAttack

26 mar 2017

TradAttack
Stallet, Stockholm, 24 mars 2017

2015 hyllade jag TradAttacks debutalbum och uppmanade i recensionen svenska arrangörer att boka bandet. Det har dröjt ända till nu, men när bandet kliver upp på Stallets scen och därmed gör sitt första gig i Sverige blir det faktiskt det tjugoåttonde landet som trion spelat i sedan de startade för bara tre år sedan. Bara det är en rejäl bedrift!

Under den tiden har de spelat på en mängd festivaler på fyra kontinenter, och hemma i Estland på jättescener inför många tusen personer. Stallet är alltså en förhållandevis liten scen, dessutom med sittande publik, men gruppen röjer loss ganska rejält ändå.

På skivan använder TradAttack sig ofta av arkivinspelningar av gamla folksångare som låtarna bygger på, och live spelas dessa upp med hjälp av loop-pedaler. Gruppen använder sig också av en hel del andra effektapparater på både akustisk gitarr, sång och säckpipa, och ljudbilden är extremt genomarbetad. Vissa låtar inleds med en rytm eller ett riff på mungiga eller gitarr som loopas och ligger kvar i botten.

Första set utgörs nästan helt av musik från debutplattan, med en fin mix av tungt ös och enstaka mer finstämda sånger där Sandra Vabarna spelar low whistle. I andra spelar hon makalöst intensiva mungigegrooves eller röjer loss på estnisk säckpipa. Här spelar de också sin allra första låt, Kooreke, där en gammal sånginspelning är central.

Gruppens rutin märks även i mellansnacket, som ofta är riktigt underhållande. Gitarristen Jalmar Vabarna växlar mellan engelska och svenska, ofta i samma mening, och det visar sig att han tidigare pluggat ett år i Sverige. Även Sandra har studerat musik här, och båda drar roande anekdoter från dessa perioder. Innan pausen spelas en låt från gruppens kommande album som släpps i maj, och här presenteras ett ännu tyngre sound än på debuten. Introt med distad gitarr och feta trumfills hade kunnat vara hämtat från ett metalband.

I andra set kommer fler nya låtar, och  vi får nöjet att avnjuta en världspremiär, där inspelad sång och livesång kombineras på ett effektfullt sätt. Det rockiga återkommer, inte minst i ett mäktigt trumsolo av Tõnu Tubli, som inleds kraftfullt och tungt för att efter ett par minuter utmynna i en mjuk trumvirvel. Det finns dock utrymme för att ta ner volymen även i de nya låtarna, där Spark utmärker sig med vackert spel på whistle och klockspel.

Mot konsertens slut används även en sälgflöjt i ett par låtar, och även den spelas på ett mycket intensivt och kreativt sätt. Som sista låt spelas Jaan’kene, där bandet sjunger tillsammans med en inspelning av Anne Vabarna, välkänd folksångerska tillika en äldre släkting till gitarristen.

Som extranummer följer en blytung och snabb polka, som inkluderar ännu ett strålande trumsolo. Före konserten och i pausen fick jag genom de samtal som hördes intrycket att den absoluta merparten av publiken var ester, och det bekräftas i den a cappella-sång som bandet avslutar med, där nästan alla åhörare sjunger med i ett dussintal verser.

Rasmus Klockljung  


Fler recensioner

Annonser