Tropikalisk värme och poetiska publikdomptörer

Way Out West
Slottsskogen, Göteborg, 13-15 augusti 2026

David Ritschard, Arthur Verocai, Σtella, Moby, The xx, James Yorkston & Johanna Söderberg, Bonnie ”Prince” Billy, The Hives, Nick Cave & The Bad Seeds, The Cure, Anoushka Shankar, Ezra Collective, Gorillaz, m fl …

Årets upplaga av Way Out West bjöd på ett av festivalens starkaste startfält hittills. Förutom gigantiska popstjärnor av kalibern Zara Larsson, Veronica Maggio, Lily Allen och Lorde bjöds allsångs-indie av lokala storheterna Terra, som höll på att spränga det för ändamålet underdimensionerade Linnétältet. Som brukligt innehöll programmet även en väl tilltagen binge namn på uppåtgående. Namn som i rask takt håller på att bli morgondagens hopp, i olika genrer. Detta toppat med veteraner som The Cure och Nick Cave & The Bad Seeds.

Något för de flesta smaker, alltså. Så även för Lira-läsaren. Med ömma fötter och värkande ryggparti sicksackade er utsände mellan de fyra huvudsakliga livescenerna i ett solbadande Slottsskogen, där respiten från den tryckande värmen infann sig först festivalens avslutningsdag. Nytt publikrekord (81 500 personer!) gjorde trängseln och framkomligheten stundtals svårbemästrad, men en desto mer glädjande syn var alla dessa föräldrar med barn i nybliven konsertålder som skådades lite här och där.

David Ritschard inleder hela balunsen med countrystänkt vardagsrealism på största scenen, Flamingo. Texter om spyor på nya skor, lyckad och misslyckad kärlek, den vanliga människans bekymmer och en tilltagen dos Stockholmsromantik.  Det är en lyckad inledning på ”Stockholmsveckan”, som festivalen en smula ironiskt kallas av somliga. Bland annat ser jag en förfriskad kvinna stå på ett bord och ropa ut detta.

Dagsfärska låten Mint condition smälter fint in bland bandets pedal steel-anstrukna, Alf Robertson-uppdaterande och proletärpropagerande låtar. Snyggt twangig elgitarr, blåssektion (med Frälsis-minnande bastuba) och bakgrundssångerskor stöttar upp. Arbetarklassperspektivet syns även i covervalet: Hoola Bandoola Bands gamla Huddinge Huddinge.

Basisten Alva Ragnarsson har ett eget projekt kallat Dagsedlarna och får sjunga två låtar medan Ritschard hämtar andan. Mannens hälsa verkar för övrigt glädjande nog vara på topp. Inga tecken på avsvimning, vilket ju bokstavligen var fallet två gånger i tv häromåret. Mot slutet en liten vals-svängom med David Ritschards ”bättre hälft” Anna Bjermqvist i en skön Än går det vågor.

Arthur Verocai tar vid på Azaleascenen för en av festivalens lyxigaste upplevelser. Den 81-årige brasilianske dignitären dirigerar en hel orkester genom sina tropicalia-kultklassiker, inklusive många nummer från den självbetitlade lp-dyrgripen från 1972. Denna kostymklan får sällskap av en sångerska samt en man på gitarr och sång, för Verocai sjunger blott en låt själv, mot slutet. Annars sitter han mest ned, i djup koncentration, med ryggen mot publiken. För Verocai dirigerar ju denna skönt svängande musik med dess intrikata arrangemang – och då och då flöjtinsatser från två olika musiker.

Lyxigt är ordet, och en given Way Out West-höjdpunkt när Verocai låter bossa och samba möta soul och inslag av klassisk musik. Väldigt fint att se ett sällskap unga damer, som antagligen var på plats för något helt annat på programmet, dansa sig svettiga i solen till dessa grooves som ju i många fall samplats av beatsökande hiphop-artister.

In i Linnétältets värme för att se Σtella, eller Stella Chronopoulou som denna grekiska artist egentligen heter. På skiva en ganska trevlig bekantskap, men på Linnéscenen står hon mest stilla och utstrålar vare sig scennärvaro eller större känslor. Hennes grekiska pop med rötter i hemlandets musikaliska populärtraditioner väcker mest jaha-känslor den här dagen, och kontrasten mot Verocais konsert blir alltför stor. Det glimtar till lite, med ögonblick som ekar av Khruangbin eller Sade, men det räcker tyvärr inte till för att bibehålla uppmärksamheten. Så tillbakalutat att det känns lojt.

Efter en stunds medryckande hiphop på studs med amerikanska Clipse på Flamingo intar engelskan Lily Allen Azaleascenen med luxuös hemma-hos-dekor och något som närmast kan liknas vid en teaterföreställnig. Med botten i senaste albumet West End girl och dess utsagor om otrohet, svartsjuka och skilsmässa går hon fram och tillbaka i högklackat, mellan ett bjärt kylskåp (bland annat rymmandes sexleksaker) och en elegant divan. Hon har flera fina poplåtar, Lily, men föreställningen kan upplevas lite enahanda i solgasset.

Zara Larsson lockar en ännu större publik till Flamingoscenen för sin rosade, internationellt hyllade aerobicsuppvisning i minst fyrfärg. Zara, hennes dansare och det genomgående kvinnliga bandet håller ett imponerande tempo och det är lätt att förstå alla lovord samt den uppenbara hängivenhet många i publiken visar genom glittersminkning, Barbie-reclaiming-T-shirts och annat icke-deppigt.

En av festivalens många krockar inträffar när Moby sprider 90-talsekande dansglädje och djurrättsbudskap från Azaleascenen, samtidigt som Anna von Hausswolff mörkermässar i Linnétältet. Jag väljer ljuset, då jag ganska nyligen sett von Hausswolff live, och de många leende minerna i den dansande Moby-publiken ger mig rätt. Det behövdes något med högre tempo efter den mestadels lugnt hållna musik jag hittills fått mig till livs.

Torsdagen i Slottsskogen avslutas med en annan höjdare. Brittiska The xx klär scenen i svart och vitt och musiken tilltalar i sin känslomässigt laddade blandning av sugande post-indie-låtar där Everything But The Pet Shop Boys delar replokal med The Cures tidiga gitarrigg. Romy Madley Croft på gitarr och Oliver Sim på bas alternerar med sången, och det hela är ljuvligt i augustinattens tilltagande mörker. Jamie xx står bakom dem och laddar musiken med elektroniska finesser, och långt in i konserten serveras helt kort dansanta smakprov från frontfigurernas solokarriärer.

Första festivaldagen och jag har inte riktigt fått nog så jag pinnar till närliggande Annedalskyrkan. Där hålls en finstämd och småfnittrig midnattstillställning med skotske folkmusikern James Yorkston och ena First Aid Kit-systern, Johanna Söderberg. Nyligen släpptes albumet Songs for Nina and Johanna, inspelat i Stockholm. Cardigans-Nina kan inte närvara men detta är mer än fint nog.

Yorkston växlar mellan akustisk gitarr, mandolin och flygel, Söderbergs elbas byts mot cittra som byts mot en plats nonchalant upplugen på flygeln. De gör varsin sång inspirerade av deras respektive barn. En sång som bygger på ett telefonsamtal från Yorkstons son om en upp-och-ned-vänd krabba följer Söderbergs nyskrivna sak om förälderns bävan men också förväntan inför barnets första skoldag. Utan att det någonsin blir smetigt.

Fredagen inleds lika stillsamt med Bonnie ”Prince” Billy. Den här Will Oldham, alltså. Han har bytt artistisk skepnad och artistnamn ett par gånger i karriären, men musikaliskt håller han en någorlunda konsekvent linje. Vi får följa med längs några stopp på den linjen i Linnétältet då Kentuckysonen tillsammans med sitt band levererar ett vinnande set med sin patenterat aviga och spretande blandning av americana och folk, med stundtals jazziga trummor som får mig att tänka ”Astral weeks in dub”.

Oldhams egna kompositioner varvas med Richard & Linda Thompsons drabbande Strange affair och The Clark Sisters nutida gospelstandard Is my living in vain?, som systrarna Clark bland annat framförde på Aretha Franklins begravning. Spelningen kulminerar obönhörligen i nutida klassikern I see a darkness, som Johnny Cash ju presenterat för en större publik. Här och nu finns ingen spretighet. T med band laddar låten med en stark urkraft och uttrycklig precision — och succén är total.

Göteborgssonen Joel Alme är uppväxt ett stenkast från Slottsskogen men har flyttat till huvudstaden. Något inte minst hans senaste album Gullmar gospel skvallrar om. Alme har en något otacksam uppgift då han franträder på Azalea inför en publik som till stora delar sökt skugga under träden långt borta från scenen.

Det blir dock en trivsam stund vid en parkbänk i just skuggan, med toner som påminner om allt från Serge Gainsbourg till Håkan Hellström, bildsatta med texter om hopp, svek, uppväxt, krogar, missbruk, liv. Och gitarristen Ramo Spatalovic frös knappast i sin parkas i eftermiddagshettan.

Som så ofta är det smockfullt i Linnétältet när Sara Parkman uppdaterar folkmusiken på ett mäktigt vis. På några år har Parkman gått från att vara angelägenhet för de införstådda till att bli en publikmagnet av rang. Det är imponerande, och hon gör ingen besviken med sina kraftfulla urladdningar i Slottsskogen. Ett ständigt stegrande energiknippe som det sprakar om. Läs mer om hennes aktuella scenbravader i Liras liverapport från maj!

Ljusare musik serveras av Jalen Ngonda, en av alla dessa retrotintade artister på amerikanska Daptone Records (senaste exemplet: The Womack Sisters, som de facto har Sam Cooke och en rad Womacks i sitt stamträd).

Ngondas falsettstämma låter som sprungen ur en vinylskiva med viss patina. Han har ingen scenshow likt saliga bolagskollegorna Sharon Jones eller Charles Bradley, då han hela tiden är fjättrad vid sin gitarr. Scenklädseln är mer vardaglig än hos nämnda showartister, men Ngonda sjunger med den mest naturliga stämma. Dock utan att det fladdrar i hans innanmäte; gutturalt magstöd ligger inte för Jalen Ngonda.

När bandet tar paus och det är dags för ett solonummer med Jimmy Reeds bluesklassiker Baby what you want me to do tappar konserten en smula i styrfart, men snart är bandet tillbaka för ytterligare dosering av den ordinerade gammelsoulen och R&B-grooven.

Efter ett New York-coolt, busigt, bångstyrigt gig med heta indierockarna Geese i Flamingo, där Rufus Wainwright-sång kan möta Velvet Underground-riffande elgitarrer, är det som upplagt för en trippel med stora rocknamn. The Hives dompterar publikhavet med sin självsäkert humoristiska show, och det dröjer innan publiken börjar köa framför Azalea där Nick Cave & The Bad Seeds snart ska gå på. ”Charmiga dysterkvistar” som projicerar ”komplicerade känslor”, med Hives-sångaren Howlin’ Pelles ord.

Må så vara. Visst är det mycket bibliskt, blodstänkt och ödesmättat över Nick Cave & The Bad Seeds musik och texter, men satan i gatan (för att tala med festivalartisten Veronica Maggio) vilken elektrifierande konsert bandet levererar. Varenda låt skulle räcka till för att driva den elektriska stolen Nick Cave sjunger om i The mercy seat. Japp, festivaldagens andra låt som Johnny Cash gjort en cover på.

Efter ett par försök med mikrofoner som strular och slängs åt sidan kommer mässandet i gång med Get ready for love. Fullt ställ, maffiga bakgrundssångerskor, Warren Ellis börjar frenetiskt fila sönder taglet över sin stackars fiol. Cave övertrumfar snabbt Howlin’ Pelles ”okomplicerade” scenpersona, och redan i andralåten From her to eternity har han vunnit över massorna. En låt som hängt med länge. Den fanns med redan första gången jag såg Nick Cave & The Cavemen, nio dagar innan de bytte namn till The Bad Seeds, våren 1984.

Några ballader i mitten – med Cave vid pianot – drar ned intensiteten något, men sedan kastas vi ut i virvelströmmen igen. Nämnda The mercy seat kan vara festivalens starkaste ögonblick. Cave ut på publikens händer. Papa won’t leave you, Henry rullar fram på ett nästan lusigt vis, och så kommer den självklara tv-seriehiten Red right hand och knockar oss. Bandet är ett månghövdat monster vid det här laget. Låtarna sitter lika tajt som Cave-ryktesspridarnas perukteorier.

Cave tar farväl vid pianot med vackra Into my arms, innan alla i publiken vänder sig om för en annan motvillig gotisk elegendar. Robert Smith och hans The Cure avrundar lördagen på Flamingoscenen med en lång och sen spelning.

Första halvan bjuder på de mer ”komplicerade känslorna”, med nyare låtar där intron kan vara evighetslånga innan sången kommer in, eller så drar The Cure fram deppklassiker från 1982 års klaustrofobiska album Pornography. I höjd med den för omgivningen så passande A forest kickar något in. Efter ett tag är det andhämtningspaus innan bandet kommer in igen för en renodlad hitkavalkad med extra allt. Det dansas vilt, det les bredare än Robert Smiths en gång i tiden så nyskapande läppstiftsminkning. Dysterkvistar? Det får du leta efter i andra delar av skogen.

Precis när vi gör oss redo för att lämna festivalområdet hamnar vi framför Azalea igen, och ser några figurer som dansar på scenen. När vi kommer nära ser vi att det är The Bad Seeds som diggar, likt små tokiga barn. En värmande syn i natten.

Den avslutande lördagen bjuder på en stunds respit från den mest ihärdiga solen. Anoushka Shankar, dotter till sitarmästaren Ravi Shankar tillika halvsyster till Norah Jones. En av festivalens mest transcendentala stunder, med Shankars sitar som sänder sirliga stämningar genom luften, till ett inkännande komp där jazz och elektroniskt möts i en alltsomoftast lugnande instrumentalmusik.

Med kortast möjliga varsel har Femi Koleoso, trummisen från Ezra Collective, hoppat in, men ingenting i hans kommunikation eller samspel med de övriga medlemmarna skvallrar om att han bara timmarna innan trodde att han möjligen skulle stå i publiken.

Lila Iké kommer ursprungligen från lilla Christiania på Jamaica. Fjolårets Grammy-nominerade debutalbum Treasure self love producerades av Protoje. I mossgrön drökt och långt, uppsatt men väääldigt långt hängande hår blandar hon reggae, r&b och dancehall på ett imponerande vis.

På Flamingoscenen tillåts reggaen ta överhanden, liksom ett pådrivande scensnack där fraserna ”Do you love reggae?” och ”Way Out West!” är flitigt förekommande. Det gungar på riktigt bra (när basisten väl ställt sig upp) och Lila Iké har en stark sångröst som passar bra in i låtar som ibland låter som reggaens 1980-tal. Fortsättningen på karriären blir intressant att följa.

Om Nick Cave hade mikrofonstrul och hans bandkamrat Warren Ellis dito med sitt pedalbord är det ändå inget mot det som drabbar engelska popbandet Saint Etienne i Linnétältet. Två låtar hinner de med innan det tystnar. Totalt. Någonting har hänt, men sångerskan Sarah Cracknell märker ingenting och sjunger bara vidare i sin mikrofon. Efter en tjugo minuter lång paus kommer det äntligen i gång igen och bandet är väldigt tacksamma att det finns så mycket publik kvar. Synd på Saint Etiennes eleganta pop och detta från en akt som dessutom snart packar ihop för gott. Ett Sverigebesök 2027 får vi dock, enligt säkra källor.

Way Out West innebär krockar. Så favoriterna Wilco får stryka på foten för Ezra Collective. Ett Londonbaserat musikkollektiv som blandar afrobeat, highlife, latin, jazz och brittisk soul. Betoningen är på dans och de får verkligen i gång publiken vid Flamingoscenen. En vän som tänkte gå på Wilco förblev fastklistrad framför Ezra Collectives oemotståndliga grooves.

Rytmsektionen består av syskonen Femi och TJ Koleoso på trummor respektive bas, och som det svänger. Smackande blås på det, och en hel del höga tempon. God gave me feet for dancing, heter en av deras låtar och det ska gudarna veta att det stämmer. Gorillaz-generalen Damon Albarn dyker upp och spelar melodica på en låt. Nyss nämnda Lile Iké återvänder till Flamingo i ett nummer hon sjunger även på Ezras kommande album: Well organised. Keyboardisten Joe Armon-Jones verkar ha det sämre organiserat i sin kalender då hans utlovade solospelning samma dag uteblev.

Efter matpaus och fotvila pinnar jag uppför backen till Höjden, där Joshua Idehen omedelbart trollbinder publiken. Jag har sällan sett ett sån publikdomptör. Brittisk-nigeriansk poet, numera baserad i Stockholm där han samarbetar musikaliskt med Ludvig Parment. Andra han jobbat med inkluderar The Comet Is Coming och Sons of Kemet.

Som en modern variant på Linton Kwesi Johnson, fast med minimalistiska, housefärgade beats får Idehen publiken att dansa och skratta och följa hans minsta vink. Politiskt slagkraftig, vardagsrealistisk men samtidigt humoristisk äger han Höjden. Det minimalistiska går jgen i rekvisitan. Medelst ett par solfjädrar och några pannband får han oss att göra vågen, dansa ring med händerna svajande från sida till sida, göra ett regelrätt gympass och hälsa på främlingarna bredvid oss. Visar sig att min främling visste mitt namn för vi hade träffats på festivalen för ett decennium sedan!

När Gorillaz knyter ihop årets Way Out West-säck är det värsta festen. Strax innan konsertstart strömmar ett lämmeltåg av människor från höger. Det är Terras publik som är på väg ut, och det tar sin lilla stund. Samtidigt är det publik som vill längre fram på Gorillaz som tränger på bakifrån. Knô daj in, som Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och sjöng en gång i tiden.

Jubel i busken blir det mycket riktigt när Gorillaz äntrar scenen med sin minst sagt färgstarka show. Animerade filmer med bandets fiktiva seriefigursmedlemmar varvas med indiskt inspirerade bilder. Blur-mannen Damon Albarn leder ett stort band med både indiska musiker och en reggae-stajlad basist.

Sin vana trogen bjuder Gorillaz på en mängd gästartister. Vissa kan inte medverka personligen utan visas på storbildsskärmarna, som Sparks, bortgånga soullegendaren Bobby Womack. För att inte tala om indiska storstjärnan Asha Bhosle, som ju gick ur tiden så nyligen som i april. Mäktigt också att se den till stora delar unga publiken digga till aparta sångaren Mark E Smith från The Fall, även han avliden men exploderandes på megaskärmen bakom Gorillaz.

Anoushka Shankar sitter med på sitar i några låtar, Kara Jackson sjunger, medlemmar från De La Soul rappar, Göteborgs egen Yukimi (från Little Dragon) och responsen från såväl publik som Albarn själv låter inte vänta på sig. Gorillaz har uppenbart roligt på scen och det smittar av sig.

Kamerorna zoomar in tjejer som står och storgråter längst fram. Jag vänder mig om och upplever en utbredd allsång; alla verkar kunna texterna. Vem kunde tro det för ett kvarts sekel sedan, när jag råkade avslöja människorna bakom det nya, hemliga och animerade projektet i en helt annan publikation?

Gorillaz går verkligen hem. Sedan gör publiken det, eller om den i sina sinnen kanske glatt svingar sig hem i fiktiva lianer. Somliga är inte äldre än festivalen själv. 2027 firar den tjugo år sedan starten. Vi ses i solen och i skuggan.

Timo Kangas