Langendorf United
Fasching, Stockholm 9 februari 2023
Det finns releasekonserter och så finns det releasekonserter. Att i tur och ordning spela alla låtar från en ny skiva, som publiken ännu inte har hört, kan bli ganska torrt. Eller så blir det total fest, som när saxofonisten Lina Langendorfs nya band Langendorf United släpper sitt debutalbum.
Och det festliga beror inte enbart på att musiken lämpar sig synnerligen bra för det, djupt inspirerad som den är av etiopisk jazz, utan minst lika mycket på peppen på ett välfyllt Fasching, och på Langendorfs sätt att vara på scenen.
Redan när hon och Daniel Bingert på varsin tenorsaxofon inleder öppningslåten Selam new med ett tätt riff och Martin Hederos glider in med en syntmelodi är partystämningen på topp, och när så basisten Ole Morten Vågan och trummisen Andreas Werliin drar igång ett tungt groove blir den om möjligt ännu högre.
Det finns även debutkonserter och debutkonserter, och att detta är en sådan är närmast omöjligt att tro. Inte för någon av musikerna förstås, som allihop är oerhört rutinerade, men för den här konstellationen. Men av det märks alltså inte ett dugg, utan de är lika samspelta som om de haft många år tillsammans. Vissa låtar är osannolikt ösiga, fyllda med tunga rytmer och mängder av solon där Hederos och Bingert verkar försöka överträffa varandra i att skruva fram de knasigaste syntljuden.
Låten Langendorf Arena inleds med ett funkigt syntriff från Daniel Bingert och raka hihat-slag från Werliin som redan där är sanslöst svängigt, och inte blir det mindre så när resten av bandet kommer in. I andra nummer byter Bingert till elgitarr och river fram galna vibraton och ylande solon.
Men här finns också flera betydligt lugnare, nästan lyriska låtar, där Hederos flyttar sig till flygeln. Ethiopiaye är en sådan, med ett mjukt solo på sopransaxofon, och i avslutande Hymn får gruppen förstärkning av såväl Elin Forkelid på en tredje tenorsax som sångaren Nino Ramsby och ytterligare tre blåsare som spontant dyker upp vid scenen mitt i låten.
Något som i högsta grad ytterligare höjer stämningen är alltså bandets ös på scenen. Martin Hederos kastar sig mellan orgel, två keyboards och att vrida på diverse effektboxar, och mellanlandar sällan längre än några sekunder på pianopallen innan han ställer sig upp dubbelvikt över klaviaturen igen. Daniel Bingert dansar och spexar och i Langendorfs mellansnack kommenterar han hennes anekdoter med humoristiska syntslingor.
Men Lina Langendorf är den som har en scenpersonlighet utöver det vanliga. Hon har en total närvaro och fullständigt ofiltrerad inlevelse, inte bara i det hon själv spelar utan också i varenda ton från hennes medmusiker. Oavsett om hon själv spelar ett slags rassel eller inget alls under de andras solon är hennes uppmärksamhet fullständig och hon reagerar på det de spelar med minspel, gester, spontana utrop och en glädje som inte kunde vara mer uppenbar.
Och denna uppenbara lycka över att spela med just det här bandet, just här och nu inför just den här publiken, gör Lina Langendorf till en artist som definitivt framför allt bör upplevas live.
Text & bild: Rasmus Klockljung
