The Bad Plus
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 19 oktober 2018
Flygel, kontrabas och trumset – denna jazzens mest arketypiska sättning. Vissa pianotrior håller sig strikt till traditioner, andra skapar sitt helt egna sound och stil, och kanske inte ens är en pianotrio i ordets vanliga bemärkelse utan snarare ett band som har just den sättningen. Ett exempel på det senare är The Bad Plus, som nu gästar Stockholm Jazz Festival.
När jag står i kö vid Faschings entré hör jag någon bakom mig beskriva gruppens musik för sin kompis som ”free form, liksom ostrukturerad”. Jag skulle snarare säga att det är en utmärkt benämning på vad den inte är. Visst är trion mästerliga improvisatörer, men det allra mesta är komponerat och i högsta grad strukturerat. Det handlar bara om andra slags strukturer än gemene lyssnare kanske är van vid.
Under konsertens totalt femton låtar räknar jag till åtminstone elva olika taktarter, allt från tretakt till aviga saker som arton åttondelar och nitton sextondelar. Det känns dock aldrig som effektsökande, utan råkar helt enkelt vara så de olika melodierna och rytmerna går. Oftast ligger Reid Andersons bas på ett stadigt ostinato i botten, pianisten Orrin Evans spelar gärna glesa ackord, ibland bara ett enda anslag per takt, och trummisen Dave King har en av de yvigaste spelstilar jag sett. Händer och trumstockar fladdrar hit och dit, hans spel är spretigt så det förslår men svänger något kopiöst. Det hela är en märklig kombination, men helheten är lika lysande som den är egendomlig.
Samtidigt kan de även spela riktigt lugna, vackra låtar. Boffadem börjar med några minuters stillsamma pianoackord över ett basostinato, innan volymen dras upp lite under solopartiet. En nära tio minuter lång låt som inleds med ett par minuters bassolo är närmast bluesig, medan Safe passage domineras av staccatospel i pianot. Andra är betydligt stökigare, som de av King komponerade Wolf out och Lean in the archway.
The Bad Plus har tidigare varit väldigt flitiga med att spela covers på allt från Rush och Nirvana till David Bowie och till och med Aphex Twin, men i kväll spelar de enbart eget material, skrivet av alla tre medlemmarna. Kanske lika gott så, för med så här starka låtar räcker det mer än väl för att bjuda på en alldeles ypperlig konsert, som dessutom säkert sätter en hel del griller i huvudet på ett antal åhörare.
Och jodå, som extranummer visar de faktiskt att de kan spela även i vanlig fyrtakt, i en låt som börjar med trumspel med en visp på en cymbal och fingrarna med virveltrumman för att när bas och piano kommit in ytterst långsamt stegras i volym på ett synnerligen känsligt sätt. Tjusigt!
Rasmus Klockljung
