Redaktionsbloggen

Svettigt och funkigt med afrobeatens fader

22 Feb 2015

FullSizeRender

Orlando Julius & The Heliocentrics
Fasching, Stockholm, lördag 21 februari 2015.

Jag tittar på hans skjorta. Den är gråblå, har uppvikta ärmar, och är fortfarande alldeles torr. Klockan är halv nio och trummisen Malcom Catto har sakta rullat igång musiken som han kommer att driva framför sig under resten av kvällen. Bredvid sig har han Jake Ferguson som står stilla med sin bas högt upp på magen. Båda i solglasögon. Tillsammans är de den musikaliska motorn i hippa Londonkollektivet  The Heliocentrics. De har dessutom producerat gruppens olika samarbeten med legender från olika musikaliska världar och tider som Mulatu Astatke, Lloyd Miller och förstås – Orlando Julius.

Orlando Julius – eller helt enkelt ”OJ” som han presenteras under konserten – är en grundpelare i den ymniga nigerianska musikhistorien. Under 1960-talet blandade han highlife, jazz och soul till vad som senare skulle bli afrobeat. Fela Kuti plockade senare upp den kastade handsken och gjorde musiken hårdare, intensivare, tja snäppet galnare. ”I don’t say Fela is not the king of afrobeat, but I am the father”, som Julius själv har sagt i en intervju. Och nu är han alltså tillbaka på allvar, The Heliocentrics har blåst dammet av hans gamla låtar och skickat dem in i 2000-talet. Skivan Jaiyede afro kom förra året, spelningen på Fasching är sista anhalten på den efterföljande turnén.

Den 72-årige Julius är hes för kvällen. Han spelar inte så mycket tenorsaxofon, sjunger ännu mindre och står ofta böjd över orgeln. Han är en jovialisk och charmig man som verkar uppriktigt glad över uppmärksamheten.

Den här texten borde förstås handla mest om Orlando Julius, men jag är förhäxad av bandet han har omkring sig. En viktig komponent saknas dock: deras keyboardist. Han brukar ge ljudbilden en spejsad, psykedelisk inramning så att musiken sätter av ut i stratosfären. Nu håller den sig stadigt på marken. Fergusons distinkta bastoner och Cattos rappa smällande på virveltrumman rullar igång ett groove, och sen fortsätter bandet bara att mata i fem, tio minuter. Blåsarna accentuerar och gitarristen Adrian Owusu sticker iväg i ett snabbt, fräsande solo. Slagverkaren förstärker rytmen och sångerskan som även dansar manar på ytterligare. Det är intensivt, högljutt, obönhörligt. Men ändå finns det glipor och förskjutningar som gör att musiken hela tiden lever och andas. Publiken kommer på fötter redan från första låten.

Efter drygt två timmar och ett extranummer är allt över. Musikerna troppar nöjda och vinkande av scenen. Jag tittar på Malcolm Cattos skjorta igen, den har fått en mörkare nyans, är fullkomligt genomdränkt av svett.

Funk mission accomplished.

text: Magnus Säll
vid ritblocket: Martin Ehrling

Annonser