Redaktionsbloggen

"Ännu en magnifik konsert med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra". Text och bild av Rasmus Klockljung.

Sveriges kanske allra bästa liveband i ständig förnyelse

14 okt 2018

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
Södra Teatern, Stockholm 13 oktober 2018

Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag sett Subtropic Arkestra live genom åren, senast var det i somras, och varenda gång är det slående vilket otroligt bra liveband de är. Jag har hyllat varje album i deras skivtrilogi The reason why med rättmätiga Lira gillar-stämplar, men på scen når gruppen en ännu högre nivå.

En av orsakerna är att ingen konsert riktigt är den andra lik. Repertoar och sättning varierar från en gång till nästa (många av medlemmarna spelar i otaliga andra grupper, så schemakrockar är sannolikt oundvikliga ibland), men framför allt kan själva låtttolkningarna skilja sig från varandra. Det är ju, trots originallåtarnas ursprung, en jazzbaserad grupp. En sån sak som att en av fjolårets spelningar inleddes med att fem medlemmar spelade synt i första låten bidrar också till det oväntade.

Senast jag såg ”arkestern” här på Södra Teaterns stora scen kändes risken överhängande att den drygt hundraåriga salongen skulle rasa ihop av ljudväggen. Detta är nämligen landets kanske tyngsta jazzband, med Johan Berthlings elbas som är lika massiv och stadig som ett betongfundament, men samtidigt oerhört svängig, och som håller ihop musiken på samma sätt. Detta lägger nu Stockholm Jazz Festival redan på programmets andra dag.

Materialet från trilogin är låtar som på ett eller annat sätt inspirerat Goran Kajfeš, och hämtas från de mest skilda håll. Inleder här gör turkiska Dokuz seki med feta blåsriff och Reine Fiskes hårt distade gitarrsolo innan bandledaren dränker sitt trumpetdito i ekoeffekter på sitt typiska manér.

Något som inte är lika vanligt under gruppens konserter dyker upp strax därpå, när Tomas Hallonstens orgel lägger riktigt mörka klanger som botten för ännu ett trumpetsolo. Gitarren tjuter och änden på en trumstock gnids gnisslande mot en cymbal, och det hela skapar en stämning som närmast känns skräckfilmsaktig. De abstrakta projektionerna som visas i bakgrunden och som hela tiden skiftar form och färg förstärker detta än mer.

På träblås finns denna kväll två stycken Per Johansson (bandets tredje saxofonist Jonas Kullhammar är inte med den här gången). Ruskträsk spelar baryton- och sopraninosaxofon och flöjter, medan Texas mest håller sig till tenorsaxen men även plockar fram basklarinett, flöjt och även engelskt horn, en altoboe, ibland.

Ofta skiftar de instrument flera gånger under en låt, och även detta bidrar såklart till att gruppens sound varieras. Bandledaren själv sätter sig några gånger och spelar congas, och trummisen Johan Holmegard har med sig några gongar, maracas och andra små slagverk.

Ett Subtropic-arrangemang är ofta baserat kring riff, och när detta har pågått en stund följer solopartier. Under dessa tystnar ibland kompet, och då kan närmast vad som helst ske. Ibland finns där vackra flöjtstämmor, andra gånger brötar de tre blåsarna loss tillsammans i rejäl spräckjazz på allra bästa sätt. I en låt blir det stämspel på oboe, basflöjt och Moog-synt. Så småningom smyger någon igång riffet igen, det växer så sakta och fler instrument ansluter, och så är det hela igång igen. Ett lika effektivt som välsmakande recept.

Groove är vad Subtropic Arkestra är obestridliga mästare på, och maestro Berthling är oöverträffad när det gäller konsten att spela ett ostinato. Oavsett hur glest eller tätt det än är mellan tonerna så nöter han fram det med hyperprecision och total närvaro, exakt likadant gång på gång på gång i flera minuter om så krävs, och det är själva grunden i bandets musik. Med detta i botten skapas frihet för övriga medlemmar att dra iväg åt alla tänkbara håll. När repertoaren omfattar material som från början är psykedelisk rock, sjuttiotalselectronica, turkisk folkmusik, hypnotisk kraut med mera är det också just vad de gör, men allt får en lika tydlig som svårdefinierbar Subtropic-stämpel. Att göra materialet helt till sitt eget är ännu en konstart i sig, och även där briljerar ensemblen.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra visar återigen att de mycket väl kan vara landets allra främsta liveband. Detta är ännu en magnifik konsert som bandet står för, och jag undrar om det var så smart av festivalledningen att lägga den så tidigt i programmet, för det blir verkligen inte lätt för de återstående hundratals akterna att följa upp det.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser