Redaktionsbloggen

Supertrion visar att hyllningarna är välförtjänta

14 Jun 2019

rymden

Rymden
Fasching, Stockholm 11 juni

Den norsk-svenska trion Rymden har sedan sin första konsert i Sverige, som avslutningsakt på fjolårets Stockholm Jazz Festival, och efter att debutskivan släpptes i februari, närmast dränkts i lovord. Den här kvällen på Fasching är utsåld sedan länge, och det är ofta så trångt att jag inte ens kommer åt att lyfta mitt anteckningsblock. Och hyllningarna är verkligen välförtjänta, det så utslitna ordet ”supergrupp” är faktiskt lämpligt här. Dock inte bara med tanke på medlemmarnas bakgrund i bland annat EST och Tonbruket, utan framför allt för att trion i sig själv är så makalöst bra.

Detta är musik som absolut inte håller sig till en genre, eller ens inom tre, fyra stycken. Visst finns det drag av jazz, men det kan lika gärna dra åt fullständigt andra håll. Bugge Wesseltoft inleder introt till låten The lugubrious youth of Lucky Luke med ett mjukt pianosolo, men plötsligt trycker han på några knappar på sina effektapparater och det hela förvandlas till sprakande noise. Så försvinner plötsligt de elektroniska ljuden och flygeln klingar lika stillsamt som förut, och själva balladen tar sin början.

Redan i EST använde Dan Berglund flitigt effekter på sin kontrabas, och det gör han förstås även nu. Utan förvarning förvandlas de djupa klangerna till ett moln av distat muller, men andra gånger är hans solon vackert lågmälda och melodiska, med eller utan stråke.

Andra set börjar med The celestial dog and the funeral ship som även den inleds mjukt och lugnt med långa ackord och trumvirvlar på låg volym. Men också den tar förstås snart andra vägar. Pianot tar sporadiska toner, Berglund spelar ett vibratomättat stråksolo och Öström skrapar trumstockens topp mot cymbalerna.

Långsamt byggs det upp, expanderar allt mer, och går till slut över i ett av de mest kreativa slagverksstycken jag har hört. För även Magnus Öström använder sig flitigt av effekter, men på ett annat sätt än bandkamraterna. Han har en mikrofon kopplad till elektroniken, och genom att spela med ena handen och i den andra hålla den micken bara ett par centimeter ifrån och flytta den mellan de olika metallinstrument han växlar mellan, skapar han ständigt föränderliga ljud. De ekar, studsar och överstyrs till tjutande rundgång, vilket han kontrollerar genom var mikrofonen är belägen.

Han börjar solot på en liten cymbal som ligger upp och ner på virveltrumman, men fortsätter snart till ett otal små hängande klockor och bjällror, och sen vidare på fyra små gongar. På dem loopar Öström glesa slag som förvrängs och skapar en magnifik, distad oljudsvägg innan han till sist börjar sola på själva trummorna.

Efter sisådär sju minuters solospel drar han så igång ett groove och Wesseltoft kommer in med ett syntsolo, innan det hela glider över i Råk. Den låten visar att doom metal går utmärkt att spela på akustiska instrument. Långa ackord på flygel och bas och fett spel på vidöppen hi-hat är nåt av det tyngsta jag hört från en grupp utan elgitarrer, och den klurigt skeva taktarten lägger till extra spänning. Och så återigen dessa plötsliga skiftningar, då den går över i ett elpianosolo i snabb elvatakt.

Glädjande nog får vi även höra en ny låt som ännu saknar titel. Liksom så många andra Rymden-kompositioner går den i en sammansatt taktart, i det här fallet i snabb tolvtakt, och kombinerar ett snyggt meloditema med smattrande trummor, brutal tyngd och ett förvridet syntsolo.

Trions musik är verkligen gränslös, och Magnus Öström, Bugge Wesseltoft och Dan Berglund är inte bara stjärnor. Den månghövdade Faschingpubliken är förmodligen överens om att Rymden förtjänar att bli lika stora som … Tja, som själva rymden.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser