Cory Wong
Kulturhuset Stadsteater, Studion 14 oktober 2018
Stockholm Jazz Festival
Där ser man. Jag trodde jag skulle vara i stort sett ensam i publiken när den amerikanske gitarristen Cory Wong gav sin första Sverigekonsert på Stockholms jazzfestival. För vem vill betala dyrt för att få se en artist vars främsta merit är som inhyrd extragitarrist hos det sympatiska men knappast världskända funkbandet Vulfpeck?
Den långa ringlande kön med hundratals människor utanför Kulturhuset berättade något annat. Det fanns till och med folk i Cory Wong-t-shirts som senare visade sig kunna alla hans låtar utantill. Jag hade helt enkelt missat Cory Wong-kulten.
Så snart konserten började så klarnade bilden. För Cory Wong är inte bara musiker. På scen är han en saligt snackande stå-upp-komiker som lindar in sina konserter i en skruvad humor som påminner om den just Vulfpeck odlar.
Spelningen på Kulturhuset inleds med att han på storbildsvideo presenterar sin saxofonspelande vän Jay som underhåller på kryssningsfartyg. Många bilder av interiörer på kryssningsfartyg blir det innan ens första låten fått styrfart. Bandet är klädda i Cory Wong-overaller med Cory Wong-loggan: en stiliserad pizza-slice. Kort sagt: Cory Wong vet hur man bygger en charmig aura kring sig själv.
Men till musiken. Cory Wong är även en extremt skicklig och fingerfärdig gitarrist. Hans specialitet är strängplockade funkriff som han spelar med en nästintill oöverträffad tajming och känsla. Man skulle inte kunna få in ett vässat mårdhår mellan beatet och ett lick av Cory Wong. Man kan nästan höra hur en annan musiker från Minneapolis, Prince, smackar uppskattande med tungan i sin funkhimmel över Wongs perfekta inpass.
Att han är ett musikaliskt fenomen blir ännu tydligare live. Riff av denna magnetiskt tajta sort brukar det kosta andra gitarrister stor möda att snickra till i en studio. Ur Cory Wong tycks de bara forsa fram naturligt på scenen medan han skrattar och showar samtidigt.
Vi får gästsånginsatser både på video och på scenen, men snabbt förbipasserande. På huvudmenyn står instrumental funk, på ett sätt som kan föra tankarna till ett nutida The Meters. Till en låt visas en scen ur den första Jurassic Park-filmen, till en annan hyllas Robotics 56k-modem och dataspel från tidigt 1990-tal.
Underhållningen räcker länge, men inte hur länge som helst. Hur briljant Wong än är, saknar man till sist en aning fördjupning och utveckling i musiken. Kanske ett lite längre solo eller något annat som får det att lyfta till nästa nivå. I princip är det samma (ofta glada) funklåt som återkommer och till den samma finurliga tricks på gitarren.
Mot slutet kan jag inte riktigt trycka bort känslan av att hela denna överbyggnad av humor, videos, gästsångare och långa skruvade mellansnack syftar till att balansera det faktum att Wong har sin hyperläckra teknik och en räcka genomsnittliga låtar, men inte så mycket mer.
text & bilder: Anders Pihl
