Redaktionsbloggen

Suggestiva arrangemang som väcker längtan efter nästa skiva

Boot
Stallet, Stockholm 4 maj

Den svenska folkmusiktrion Boot kan knappast anklagas för att vara särskilt flitigt turnerande. Faktum är att det är många år sedan de senast spelade i Stockholm, men när de nu gör en efterlängtad konsert i huvudstaden är Stallet med rätta välbesökt.

Konserten utgörs mestadels av material från skivan Soot, som trots att den släpptes för tio år sedan är deras senaste utgåva, men vi får även höra några nyare låtar. En av dessa inleder kvällen, och börjar med att Samuel Andersson dundrar loss rejält på trummorna. En påminnelse så god som någon om att det här är en trio som bemästrar dynamik bättre än de allra flesta, många låtar skiftar kraftigt i intensitet och ljudvolym, och på det sättet skapar Boot suggestiva arrangemang som snabbt pendlar från finstämt till blytungt.

Exempelvis inleds den traditionella polskan Tordyveln med unisont melodispel på Totte Mattssons mandora och Anderssons tamburin, men samma luta kan också fungera som ett mäktigt basinstrument. Ola Bäckströms viola d’amore spelar inte enbart melodier utan lägger ibland borduner eller bygger upp riff i bakgrunden. Som om inte det vore nog spelar slagverkaren även på en egenbyggd slagbordun, ett elförstärkt stränginstrument som slås an med en trumstock. På så vis kan han spela både basgångar och perkussiva melodifraser. I de flesta låtar görs dessutom snabba växlingar mellan just slagbordunen, tamburinen och ibland golvpukan, vilket ytterligare förändrar låtuppbyggnaden. Ena stunden spelar han bas, nästa melodi eller groove.

Just elförstärkningen är förstås essentiell för Boots rymliga sound. En liten tamburin kan förvandlas till ett trumset, en luta till monsterfet bas, och skimret från viola d’amorens resonanssträngar letar sig in överallt. Samtidigt är trion fast rotad i traditioner, vilket främst märks i låttyperna. Rödhåringen är en ruggigt svängig schottis och Murven en tung polska där Andersson showar lite extra med några cymbalaccenter. Den snabba Vallevalsen är riktigt röjig, och i slutet av en bröllopsmarsch läggs det till rockigt trumset.

Extranumret Stunden börjar stillsamt, men efter en stund går melodin raffinerat nog ibland över i dubbeltempo och en oerhört intensitet byggs upp.

Förresten, Boot gav alltså ut sin förra, och andra, skiva 2009, och debuten släpptes 1999. Det vore verkligen inte dumt om de håller sig till att ge ut en platta vart tionde år, för de outgivna låtar som spelas denna kväll lovar verkligen gott.

text & bild: Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser