Redaktionsbloggen

ArtEnsemble_FotoLeoAhmed6 webb

Stor svart musik för framtiden

13 Okt 2019

Art Ensemble of Chicago
Dansens Hus, Stockholm Jazz Festival, fredag 11 oktober

Art Ensemble of Chicago är fortfarande ett av de coolaste bandnamnen någonsin. Ett namn som skapar både fantasier och drömmar. Första gången jag hörde och hörde talas om bandet var det en av de saker som verkligen färgade min upplevelse. Och gjorde mig säker på att det här inte var någon vanlig jazzorkester. Att de sen hade någon typ av afrikanska krigsmålningar i ansiktet (men bara några av medlemmarna, andra hade kostym och någon en läkarrock) … Vad handlade det där om egentligen?

Nu är det bara två originalmedlemmar kvar i jordelivet: grundaren, saxofonisten Roscoe Mitchell och trumslagaren Don Moye. Men ensemblen fortsätter sitt utforskande av ”Great black music – ancient to the future”, som de brukar kalla sin musik.

Art Ensemble of Chicago har alltid varit en udda fågel på den amerikanska jazzscenen. Mycket har det att göra med det teatrala inslaget och den form av performancekonst och poesi som alltid funnits där. Tankarna går lätt till Sun Ra eller kanske till och med George Clinton. Men Art Ensembles approach har alltid varit en annan. Inte lika vildsint fantasifull utan mer sökande, seriös och kanske just ”arty”.

ArtEnsemble_FotoLeoAhmed2 webbMånga känner till Art Ensemble of Chicago, namnet, hur de ser ut, omslagen. Men hur låter det egentligen? Är det någon låt som folk kan nämna är det Theme de Yoyo som de spelade in med Fontella Bass 1970. Oemotståndlig frijazzfunk med dödlig basgång. En av hundra låtar som skulle kunna vara med och tävla om världens allra bästa. Men någonting sånt kommer vi inte få höra ikväll. Så mycket vet nog de flesta.

Den stora salen på Dansens Hus fylls sakta upp. Inte fullsatt men nästan. Förväntansfull stämning. En man jag pratar med innan konserten såg ensemblen i mitten av sjuttiotalet på Konserthuset i Västerås. En konsert han aldrig glömmer. Sällan så maffig ljudbild, menar han.

Och publiken är verkligen blandad, som de ofta är i sådana här sammanhang. Unga jazzdiggare, äldre jazzrävar och några som bara råkat hamna på Stockholms jazzfestivals öppningskonsert.

Svårt att inte också se det här som slutet på en era någonstans (precis som konserten på Fasching från i våras med The Sun Ra Arkestra). Hur kommer den här typen av jazz förvaltas och leva vidare när Roscoe Mitchell och Marshall Allen kastar in handduken? Riktigt samma sak kommer det inte att bli.

Så står ensemblen plötsligt där. Den för ikväll åtta (bas, bas, cello, trummor, percussion, piano, sax och trumpet) personer stora orkestern inleder – som de ofta gjort genom historien – med någon minuts tystnad, koncentrerat.

Sedan börjar centralfiguren Roscoe leta tonerna på saxofonen. Sökande. En känsla av att han vill hitta fram till musikens början. Krånglar till det, blåser inte i ordentligt. Tar om.

ArtEnsemble_FotoLeoAhmed4 webbDen som såg Roscoe Mitchell på jazzfestivalen för tre år sedan tillsammans med den japanska trumslagaren och virvelvinden Kikanju Baku blir möjligen besviken. Då var det fullt blås från start till mål. Här har hela ensemblen en helt annan inställning: försiktigt letande, där varje ljud – från rassel och gnissel till korta musikaliska inspel – blir en viktig del i upplevelsen. Mycket spännande och intensivt den första halvtimmen för att sedan blir lite, ja faktiskt, tråkigt. Så att man till slut verkligen börjar längta efter att det ska komma igång ordentligt, kicka in och blåsa lös. Och sen till slut efter en timme eller så händer det: både vackert och fritt, vilt jazzande. Men inte för länge.

En viktig del i Mitchells och ensemblens estetik och angreppssätt verkar vara att inte infria förväntningar. Inte ge publiken vad den vill ha. Hela tiden hålla sig till känslan av att vara på väg mot någonting okänt. En liten bit längre bort. Och att det handlar mycket om just ljudskapande. Förmodligen ingen slump att Roscoe Mitchells debutskiva från 1966 hette just Sound.

Och även om det bara är två originalmedlemmar kvar så spelar också i dag de olika bandmedlemmarnas temperament fortfarande en viktig roll. Den unga percussionisten drar åt ett håll, ett yngre, piggare (det går inte att komma ifrån). Men han får aldrig riktigt med sig den övriga orkestern. Förutom i korta intensiva perioder.

Konserten är tillägnad trumpetaren Lester Bowie som skulle fyllt 78 just denna dag, 11 oktober. Konserten blir också både en hyllning till ensemblens 50-åriga musikgärning och en förhoppning om en fortsatt framtid. Och även om det inte kommer leva vidare på samma sätt utan originalmedlemmar är det bortom alla tvivel att bandets musikaliska arv kommer leva vidare in i evigheten.

text: Elias Hillström
bilder: Leo Ahmed

Annonser