Kronos Quartet
Stockholms Konserthus 9 maj 2014
Häromåret var Kronoskvartetten i Stockholm som mottagare av Polarpriset, och när de nu återvänder till stadens konserthus är det med ett uruppförande på programmet.
Konserten inleds på ett högst ovanligt sätt, men så är ju Kronos inte heller vilken stråkkvartett som helst. De sedvanliga finstämningarna av instrumenten glider över i långa cellotoner som så småningom ökar i styrka och förses med mikrotonala glissandi. De övriga instrumenten kommer in efterhand och bygger upp en dissonant ljudmatta. Plötsligt slutar musikerna spela men musiken fortsätter, liveloopad, medan de fyra på scenen intar en mängd olika poser som växlar varje gång scenljuset dämpas för en sekund. Under tiden förvrängs den inspelade musiken och växer till ett dån, och ur det tonar till slut ett mjukt pizzicatospel fram.
Inte förvånande är detta verk, Spectre av John Oswald, komponerat specifikt för Kronos, som aldrig drar sig för att låta det visuella ta stor plats i sina konserter.
Därefter följer ett par lite mer lättsamma stycken. Den bluesiga Last kind words av Geeshie Wiley där primarien David Harrington spelar solostämman med en mängd glissandi följs av den lekfulla, svängiga Powerhouse av Raymond Scott och ett arrangemang på en grekisk folkmelodi.
Kronos firar fyrtio år i år och härnäst på programmet står ett av de stycken som komponerades till det jubiléet, Terry Rileys The serquent risadome.
Första avdelningen avrundas sedan med ett uruppförande, Karin Rehnqvists verk All those strings! för stråkkvartett och kantele. Många strängar är det verkligen fråga om, närmare bestämt 54 stycken, och Rehnqvist utnyttjar verkligen kantelens hela omfång från skimrande diskant till djup bas med enormt lång klang. Verket har fyra satser och gott om solopartier för kantelespelaren Ritva Koistinen men också suggestiva stråkavsnitt.
När publiken återvänder in i salongen har det möblerats om på scenen och instrumenten hänger i linor från taket. Det är dags för Black Angels av George Crumb, det verk som för drygt fyrtio år sedan inspirerade Harrington till att bilda Kronoskvartetten. Scenografin är nu helt svart, liksom musikernas kläder, och verket förstärks genom utmärkt ljussättning som stundtals påminner mer om en rockkonsert än en stråkkvartetts framträdande. Det tjugo minuter långa stycket inkluderar elektroniska effekter (om än ganska sparsamma sådana), plötsliga utrop, spel på tamtams och maracas men är på det hela taget ganska lågmält, vilket gör de vokala utbrotten desto mer effektiva.
Vid ett par tillfällen hänger David Harrington, Hank Dutt och John Sherba upp sina instrument i linorna igen och kliver upp på ett högt podium längst bak på scenen, där de ställer sig vid varsin pult, lyfter undan de svarta dukarna och börjar spela på ett stort antal vinglas, som ackompanjemang till Sunny Yangs cellosolo.
Efter detta starka men ändå förhållandevis ganska ljudsvaga verk återvänder Kronos till scenen för att bjuda på ett extranummer, och då väljer de att dundra på rejält med en fullständigt öronbedövande och rejält distad tolkning av Purple haze, denna ikoniska rockklassiker. Kontrasterna är dock inte slut där. Efter ytterligare ett antal minuters applåder avslutar de med ett oerhört vackert och ytterst lågmält stycke av Laurie Anderson. En synnerligen spektakulär konsert med samtidens mest banbrytande stråkensemble är över.
Rasmus Klockljung
