Redaktionsbloggen

Lisen Rylander Löve på Scalateatern. Bild: Leo Ahmed.
Lisen Rylander_Leo Ahmed_10 webb

Spännande resa i ständigt föränderliga landskap

14 Okt 2019

Lisen Rylander Löve
Scalateatern, Stockholm Jazz Festival, söndag 13 oktober

Vilken tur att jag inte hade hunnit lyssna in mig mer på Lisen Rylander Löve (ex-Midaircondo) och hennes debutalbum Oceans när hon i går kväll gick upp på scenen i Scalateaterns källare. Det gjorde konserten till en ännu större upplevelse och en ännu bättre resa. För Lisen Rylander Löve bjöd oss på ett spännande äventyr lite längre bort i halvt obebodda trakter.

Inledningens ödsliga saxtoner över ett elektroniskt fruset landskap fick mig att tänka på den berömda andrasidan på David Bowies Low, vilket gav en föraning om vart detta skulle ta vägen. Men fortsättningen ändrade riktning i stort sett hela tiden och blev med jämna mellanrum något helt annat.

Lisen Rylander_Leo Ahmed_6 webb

Martin Öhman, Donovan von Martens och Lisen Rylander Löve. Bild: Leo Ahmed

Rylander Löve tycks befriande obekymrad över musikaliska kategorier. Hennes musik är allt möjligt samtidigt. Electronica, jazz, krautrock, ambient, indie, ljudexperiment och electropop är egentligen bara några få av säkert femton beteckningar man skulle kunna klistra på detta. Dock är hela hennes musik i sig en uppmaning: ”sluta leta etiketter och lyssna i stället”.

Hela bandet, Lisen Rylander Löve på saxofon och sång, Martin Öhman på trummor och Donovan von Martens på bas, omgärdas av mängder med elektronik och effektboxar som de hanterar nästan lika ofta som sina huvudinstrument. Det är stundtals svårt att avgöra vem som spelar vad. Likaså vad som är förprogrammerade loopar och vad som är live-elektronik.

DSCF1290 webb

Lisen Rylander Löve i Scalateaterns källare. Bild: Anders Pihl.

Ibland startar Rylander Löve låtarna med att spela in en loop, bland annat på kalimba. Musiken transformeras sedan på ganska oförutsägbara vis. Det låter ibland trasigt och söndrigt, ibland vilsamt och rörande. Någon gång hamnar vi i ett långt manglande ljudkluster som utforskar elektroakustiska texturer.

Med alla föränderliga ljud och stämningar frammanas känslan av att vi rör oss i både tiden och rummet. Hur tekniskt duktig sångerska och saxofonist (hon fick Jazzkatten som Årets nykomling 2009) Rylander Löve är visar hon endast under förbiglidande stunder, helt underordnade musikens uttryck.

DSCF1323 webb

Lisen Rylander Löve och Donovan von Martens. Bild: Anders Pihl.

Någon skulle kanske säga att en musik som är så experimentell och eftertänksam och bygger så mycket på valörer och klangfärger passar bäst på musikanläggningen hemma. Jag påstår tvärtom att denna musik kommer allra mest till sin rätt inför publik. Då släpper den känsla av distans man kan få av alla konstfärdiga konstruktioner och nyss nämnda rörelser i tid och rum. Resan blir i stället något vi i publiken gör tillsammans med bandet här och nu.

Ett extranummer får vi. Rylander Löve startar med att spela in en ton av sin röst som får gå i en live-loop och sedan på ett magiskt vis bygger en hel låt till en stark och svidande vacker avslutning.

Anders Pihl

Annonser