Redaktionsbloggen

Spännande mixmusik med arabisk botten

14 jan 2018

Karkhana / Nadah El Shazly
Oceanen (Clandestino), Göteborg, 13 januari 2017

För nästan exakt två år sedan var jag på Oceanen och såg musik som växt fram på alternativa scener i Kairo. Då hade Clandestino bjudit in keyboardfantomen Maurice Louca och The Dwarfs of East Agouza (Louca, Sam Shalabi och Alan Bishop). Senare samma år spelade bandet Alif på Clandestinofestivalen, med oudspelaren Khyam Allami i spetsen, även där med Maurice Louca på syntar. Allami ligger även bakom Nawa Recordings som släppt skivor med många av de nämnda artisterna liksom höstens album med Nadah El Shazly.

Alif förenar arabiska musiktraditioner med rock och detsamma kan sägas om Karkhana, ett ”superband” som i den nuvarande sättningen inkluderar Mazen Kerbaj, Sharif Sehnaoui och Tony Elieh från Beirut, Umut Caglar kommer från Istanbul, Maurice Louca och Sam Shalabi från Kairo och ny på trummor är Chicagoveteranen Michael Zerang som spelat med allt från Peter Brötzmann till Bonnie Prince Billy.

För att placera in Karkhana i en vidare kontext måste jag även ta upp Sam Shalabis olika band/projekt, framförallt Land of Kush som på en rad starka skivor mixat arabisk musik med experimentrock. Umut Caglar är känd från ett annat gränsöverskridande band, frijazzande Konstrukt. Beirutfolket kommer främst från improvisationsmusiken.

Spännande musiker, således – men funkar det även i praktiken? Jajamen. Det är som en ocean av ljud, det händer mycket, alla inblandade får ta plats. Låtarna är långa och kastar sig hit och dit, ändrar skepnad, men kan även innehålla repetitiva moment. Vissa inslag gränsar till noise, som när Kerbaj lägger trumpeten åt sidan och vrider på elektronik. Shalabi och Sehnaoui varvar nästintill atonala strängutflykter med melodier hämtade från Mellanöstern. Sam Shalabi växlar mellan oud och elgitarr. Även Louca och månginstrumentalisten Ceglar (bambuflöjt och andra blåsinstrument, strängar, ljud) tar in sina olika erfarenheter och spelar på helt egna sätt. Zerang är den mest ”jazziga” medlemmen, han driver fram rytmer med både finess och tyngd.

När Karkhana bildades var elgitarristen Omar Khorshid (1945-1981) en utgångspunkt. Khorshid, som föddes i Kairo, men under flera år på 70-talet var verksam i Libanon, var lika bekväm med att tolka västerländsk musik (som The Shadows Apache eller temat till Gudfadern) till att spela med giganter som Oum Kalthoum och Abdel Halim Hafez. Karkhana verkar i samma anda, fast i samtiden. En kanonkonsert! Min enda möjliga invändning är att det skulle varit intressant att höra sång också. Kanske något för framtiden.

Nadah El Shazly har spelat in en del av sitt debutalbum Anwar på Elektronmusikstudion i Stockholm. Annars är skivan skapad i Kairo och Montreal med massor av musiker. Live, under konserterna i Sverige, skiljer sig låtarna ganska mycket från den arrangerade studioproduktionen. Det är mycket mer avskalat och Nadah El Shazlys djupa röst kommer fram ännu mer, liksom den suggestiva, drömska känslan. Förutom Nadah El Shazly på sång, buzuk och keyboards och Cherif El Masry (elgitarr, diverse elektronik) är det ett egyptiskt-svenskt samarbete, på kontrabas Elsa Bergman och Konrad Agnas spelar trummor. Svårt att tänka sig att det var deras andra konsert ihop, de svenska jazzmusikerna kompade El Shazlys egensinniga låtar på ett ypperligt sätt, samtidigt som de satte sin speciella prägel på musiken.

Jag, som väntat mig fler musiker och ett större sound, blev positivt överraskad av intimiteten som infann sig. Hon sjunger på arabiska och texterna går mig helt förbi, men sången är stark och närvarande, ibland släpande, som en skugga, eller minnen som glider omkring och gäckar. Och det är musik ännu svårare att kategorisera än Karkhana, Jag har svårt att jämföra med andra sångerskor. Eget. Och bra!

PM Jönsson


Fler recensioner

Annonser