Ida Sand
Scalateatern, Stockholm Jazz Festival 19 oktober 2018
Det hela börjar med en innehållsdeklaration. Ida Sand kommer in på scenen på Scalateatern, sätter sig vid pianot och berättar att hennes femte skiva My soul kitchen nu finns färdig, men ej officiellt släppt, och att hon ikväll ska spela enbart låtar från den.
Så blev det också. Konserten fick med andra ord något av en releasefestkänsla. My soul kitchen kommer att innehålla en blandning av gamla soullåtar och egna kompositioner och lär bli en ny höjdare i Ida Sands internationellt uppskattade katalog.
Det låter nämligen oerhört bra om det nya materialet. Detta är soul med en fantastisk detaljskärpa. Precis allt ligger helt rätt. Men så har Ida Sand ett riktigt monsterband vid sin sida. Per Lindvall trummor, Jesper Nordenström orgel och keyboard, Henrik Jansson gitarr och Lars DK Danielsson bas är alla bland de absolut främsta man kan ha med i ett sådant här band.
När sedan producenten för skivan, ingen mindre än Nisse Landgren, tidigt kommer upp på scenen som gästartist och deltar under större delen av konserten med sin röda trombon, då har vi faktiskt en hel förstafemma på isen.
Amerikansk soul framförd av svenskar har väl sällan låtit bättre än så här. Det slår mig att musikerna i Ida Sands band troligen är långt skickligare än de flesta som deltog vid originalinspelningarna på 1960-talet.
Men kvällens stjärna är förstås Ida Sand. De som hört henne sjunga jazz och tolka Neil Young kanske oroar sig för att hennes röst i fråga om kraft inte skulle hålla för mer renodlade soullåtar. Sand bevisar genast att den oron är helt obefogad. I de mer tempostarka låtarna har hon en frasering som påminner om Aretha Franklin och sämre förebilder kan man ha.
Hennes egna starka låtar, som Where the hell are you, passar utan vidare in i denna helhet trots att coverlåtarna är en rad väl utvalda pärlor. En av mina personliga favoritlåtar, The Meters gamla Just kissed my baby, framförs i en underbart rökig version. Enda låten under ordinarie set hämtad utanför den svarta soultraditionen är Beach Boys mästerverk God only knows, omgjord till en svävande och gripande ballad om smärtsam saknad.
Kvällens varma och avslappnade stämning kommer för övrigt från Ida Sands mellansnack då hon ger intryck av att vara en ovanligt sympatisk och ödmjuk person. ”Men jag har ju glömt att fråga hur ni mår”, utbrister hon mot slutet av konserten. Det låter som frågan kommer helt spontant.
Min enda invändning handlar egentligen inte om Ida Sand själv. Mer om att det i Sverige finns en föreställning om soul som något rent, som en nästan VDN-märkt musik. Soul kan aldrig bli ren musik, den kommer alltid lukta svett om den är något att ha. Funk betyder något illaluktande, som bekant.
Något av detta speglas i inramningen kring konserten. Det är knäpptyst mellan låtarna och publiken applåderar artigt varje solo, även de solon som mest garnerar beatet och helheten.
Den gamla bordellmusiken jazz har på gott och ont blivit högstämd konsertsalsmusik för sittande publik och kanske är soulen, som en gång handlade om dans, erotik och frigörelse, på väg åt samma håll.
I det sammanhanget känns det som att Nisse Landgrens närvaro blir viktig på scenen, just för att göra soulen till något ohanterligt och orakat. Bandets framförande är perfekt, men hans energi driver bandet mot något som blir mer än perfekt. Jag gillar när Landgren nästan lutar sig över Nordenströms orgel och hetsar honom till att spetsa sitt solo.
Konserten avslutas med en funkig och överraskande version av Joni Mitchells Woodstock. Ida Sand och hennes stjärnfyllda band får stående applåder efteråt. Det är bara lite synd att publiken inte reste sig tidigare.
text & bilder: Anders Pihl
