Jojo Mayer
Fasching, Stockholm 8 november 2023
Trummisen Jojo Mayer har i decennier ägnat sig åt att spela musikformer som vanligtvis är elektroniska, på akustiska trummor. Han har bemästrat rytmer och ljud från drum’n’bass, jungle och många andra genrer och översatt dem till trumsetet, men blandar dem gärna med jazz och en hel del improvisation. Detta har hörts när han flera gånger gästat Fasching med sitt band Nerve, men när han nu återvänder till samma scen är det helt på egen hand.
Soloprojektet Me/Machine började Mayer arbeta med under pandemiårens uppehåll från turnerandet, och han betonar att det fortfarande är under utveckling. I grova drag innebär det hela att ljuden från det akustiska trumsetet och tre digitala trumpads inte enbart skickas till ljudanläggningen utan också in i en dator som är försedd med en AI-driven programvara. Mayer säger att han inte spelar låtar utan han kallar dem för moduler, och i programmet är varje modul försedd med en viss uppsättning ljud och andra parametrar. Dessa triggas igång att spelas upp av ljudet från Mayers trummor, men exakt vilka ljud och hur dessa spelas är inte förutbestämt. Man kan alltså säga att AI:n improviserar som en reaktion på trumspelet, och Mayer improviserar i sin tur utifrån vad datorn gör. Ibland tar han mikropauser för att lyssna extra noga, och dessa följs ibland av en nöjd nickning, andra gånger av en förvånad min som om han tänker ”Jaså, väljer den att spela så den här gången?”.
Det är onekligen ett fascinerande koncept, och det behåller definitivt publikens uppmärksamhet under halvannan timmes konsert. De olika styckena skiljer sig rejält från varandra, vissa är närmast melodiska (även om inga återkommande melodifraser förekommer) medan andra är fyllda av diffusa elektroniska ljud. Bastrumman triggar oftast igång bastoner medan andra instrument får AI:n att spela helt andra slags ljud, som ibland sprakar och knastrar, och andra gånger är mer rena toner.
Jojo Mayer i sin tur smattrar fram extremt hetsiga beats i vissa moduler, i andra blir det jazzigt cymbalspel eller dundrande rullningar över pukorna. Hans bländande spelteknik får fullt spelrum, men det får i än högre grad hans kreativitet både på trummorna och när det gäller hela projektet. Med tanke på att Me/Machine är något som utvecklas vidare för varje framträdande blir det verkligen intressant att se vart det kan tänkas ta vägen i framtiden, men redan nu är det något helt unikt.
Rasmus Klockljung
