Redaktionsbloggen

Skotsk duo skapade stämning i Førde

DSC_0208

Mairearad & Anna

Førdefestivalen/Førde traditional and world music festival, Restaurant Hugleik den 7/7

Sist jag hörde Mairearad Green och Anna Massie live var i England – närmare bestämt Otley, den lilla pittoreska stad i Yorkshire (tänk hobbitarnas Fylke) som jag var bosatt i.

Då, våren 2013, var duon smittsamt svängig och landade som stor favorit i den skotska delen av mitt hjärta (en självklar anatomisk beskrivning – klart den där vemodigt hoppfulla musiken har en alldeles egen sektion).

I torsdags kväll gjorde Green/Massie sin andra spelning under årets folk- och världsmusikfestival i Førde. Platsen: restaurangen i det festivalhotell som är knutpunkten för artister, press och många andra som vill uppleva festivalen på nära håll.

Det var trångt och svettigt gemytligt. I luften dansade olika typer av alkoholhaltiga ångor och bredvid mig hör jag någon utbrista på sjungande norska: ”och jag som var helt övertygad om att det var fredag!”. Tänk vad lite attiraljer och stark helglängtan kan göra med tidsuppfattningen.

2013 hade jag en enda tveksamhet angående duons musik och det gällde att Green på dragspel gärna kunde haft ett mer tydligt och skarpt bett i betoningarna – då kommer snabba låtar som jigs och reels än mer till sin rätt. I Førde fanns inga sådana tankar kvar, det var bara fint att höra Green/Massie live igen. Fint och medryckande och härligt. Fram med de stora känslorna bara. Sådärja.

Det är Mairearad Green som framför merparten av melodierna: allt från en finstämd, egenskriven vals till polkor med samspelta, detaljerade betoningar och pauser i arrangemangen, till hänsynslöst framåtdrivande reels och jigs.

Och drivet ja. Jag har nämnt det förut när det gäller duon (se recensionen av skivan Doubling på Lira.se, och här kommer en spinoff på densamma): när gitarristen (och multiinstrumentalisten) Anna Massie kompar gör hon det på blodigt allvar. När jag inte tror att svänget kan tas en våning högre så gör hon det ändå. Rytmiskt spännande och harmoniskt uppfinningsrikt, med mellandominanter som sitter där de ska, samt basgångar och melodiska kommentarer som visar att hon har låtarna i blodet.

Massie sköter större delen av mellansnacket, på bred dialekt från de skotska högländerna (den där historien om mamman som tvättar hennes kläder hörde jag nog sist också). Massies mimik, hennes konstpauser och ironiska anekdoter framförda med mörk talröst verkar gå hem i Førde. När hon tar ton i en och annan stillsam sång får rösten snarare en ung flickas läckiga karaktär, och rummet tystnar för att uppleva duons lågmälda stämsång.

DSC_0227

Under ett par nummer får vi höra Massie på fyrsträngad banjo och Green på säckpipa. Vi förvarnas om pipornas starka ljudvolym, men tro det eller ej – det är banjon som sticker ut som ett argt bi genom högtalarna. Tur att biet har sväng i surret.

Text och bild: Sunniva Brynnel

Annonser