Henrik Cederblom

Dela den här recensionen:

Gitarristen, producenten och låtskrivaren Henrik Cederblom är väl känd i det göteborgska, eller snarare det svenska, musiklivet, efter att ha spelat med Den Fule, Simbi, Henrik Wallgren, Daniel Lemma, Sofia Karlsson, Freddie Wadling och många andra sedan början av 1990-talet.

Mest har vi sett honom, och framför allt hört, som den idealiske sidemannen, med gitarr eller mandolin eller möjligen något annat stränginstrument, ett par steg bakom någon sångare eller annan instrumentalist. I mina öron har han alltid hittat just det rätta anslaget, den rätta klangen för det aktuella sammanhanget, och alltid underordnat sig helheten.

Nu har han fått feeling för elgitarren igen och skrivit egen instrumental musik som han spelat in med ett svängigt och välspelande band. Solodebut därtill. Resultatet är något av elektrifierad nordisk folkton i melodierna, medan rytmiken är mer afrikansk-amerikansk. Den som en gång toklyssnat på bandet Kebnekajse och gitarristen Kenny Håkansson kan höra ett släktskap i gitarrspelet. Jag tror inte Henrik Cederblom misstycker att jag säger det.

Det är en skön blandning, och på Happy Buddha till exempel spelar Cederblom lap steel, vilket känns alldeles självklart. Det låter på det hela taget som perfekt musik till en dansant festkväll på till exempel Musikens Hus. Mest personlig och intressant tycker jag Cederblom är när han hukar sig lite över instrumentet och jobbar med de finare valörerna, som i Giragala. Sten Källman spelar saxar, Tapha Ndiongue trummor, Viktor Turegård bas, och på titelspåret spelar Finn Björnulfson slagverk.

Ulf Johanson