Souad Massi

Låten Dib el raba på Souad Massis förra album Sequana (2022) lät förvillande lik Håkan Hellströms För sent för Edelweiss. Något jag påpekat för förbluffade bandmedlemmar i Hellströms orkester.

Inget på den fransk-algeriska artistens uppföljare låter särskilt mycket Hellström. Däremot skulle du med lätthet kunna spisa poprockiga Ana Inssan (I am human) efter Kent i din spellista.

Inledande Samt (Silence) har en släpig afrobeatrytm medan Gaël Faye-duetten D’ici, de là-bas (From here, from there) är en suggestivt Sahara-ljudande midtempo-sak som sätter tonen för stora delar av det varierade albumet.

Skivtiteln är hämtad från det franska uttrycket ”ça se gâte”, på engelska ”A turn for the worse”, och själva titelspåret bygger på ett Led Zeppelin-influerat riff som blandas med Maghreb-rötterna. Logiskt nog finner vi på gitarr den brittiske hjälten Justin Adams, som jobbat mycket med just Robert Plant, men även med Jah Wobble, Tinariwen och gambianske grioten Juldeh Camara.

Andra prominenta musiker på Zagate inkluderar Robert Plant-musiker som John Baggott (även livemusiker med Massive Attack en tid) på keyboards och basisten Billy Fuller (förutom egna bandet Beak även Portishead, Massive Attack, Baxter Dury och Rachid Taha). Vidare gästar kongolesiske rapparen Youssoupha på ett spår, Jasser Youssef smeker viola och Sylvain Barou trakterar zurna (ett blåsinstrument med dubbelt rörblad).

Souad Massi har skapat ett suggestivt och förtrollande album som mycket tjusigt balanserar motståndets röster med en passionerad längtan efter lugn och kontemplation i livet.