Ida Sand

Dela den här recensionen:

Ett projekt à la en dödspilot. Rättare sagt, det borde ha varit det. Men Ida Sand lyckas med något som på pappret inte borde vara möjligt. Hon har tagit sig an tolv Neil Young-låtar och förvandlat dem till jazz – samtidigt som hon bevarat karaktärerna, låtarna är fortfarande Neil Youngs. Resultat: ett älskogsmöte i musik.
Till råga på allt har hon valt låtar – till exempel Hey hey, my my, Harvest moon, Ohio, Old Man och Helpless, den sista en duett med Bo Sundström – som i sina definitiva originalversioner sitter etsade i hela mig och som det måste vara svårt på gränsen till omöjligt att göra om till jazz. Men Ida Sand lyckas med det omöjliga.
Hon lägger jazzackord på pianot och sjunger med all soul och gospel hon har i rösten. Dan Berglund, bas, och Christer Jansson, trummor, betonar att nu är det jazz och Jesper Nordenström, klaviaturer, får sin orgel att pumpa, sucka och viska toner som andetag. Nisse Landgren smyger in fint med trombonen i nämnda Hey, hey, my, my och Woodstock inleds med att Ola Gustafssons elgitarr ylar wah wah som på sextiotalet.
Jo, ni läste rätt. Det räckte alltså inte med Neil Young utan Joni Mitchells låt om Woodstock finns med som bonus. Jag menar, den har ju redan gjorts i två, säger två, definitiva versioner. Fast nog tusan lyckas Ida med den också! Hennes kraft- och soulfulla tolkning blir den tredje definitiva versionen.
De lugna, stilla spåren – som Birds, Old man och One of these days – tycker jag om allra mest. Innerligt och vackert med inneboende kraft och styrka. Utan att jämföra sätten att sjunga, spela och skapa musik så når Ida Sand i dessa lugna, intensiva stunder upp till samma konstnärliga nivå som, säg, Nina Simone och Norah Jones.