Leonard Cohen

Dela den här recensionen:

Mörkret sänker sig över Leonard Cohen och världen. Det är åtminstone den känslan som hans nya skiva till en början ger. I öppnings- och titelspåret säger sig sångjaget vara redo: ”Hineni hineni / I’m ready, my Lord”.
”Hineni” är ett hebreiskt ord för det villkorslösa överlämnandet av jaget, som medveten handling, inte som självutgivelsen i den kristna mystiken. ”I’m out of the game” och ”I’m broken and lame” är återkommande formler i sången, men den första av verserna återkommer även senare på skivan, liksom ordet ”lame”, både som en kroppslig och en inre upplevelse.
Men som alltid hos Leonard Cohen finns kärleken som en helande kraft, som möjlig försoning. Men också den ges tvetydig gestalt: ”I don’t need a lover / So blow out the flame”.
Den judiska tron, den kristna frälsargestalten, kärleken, överlämnandet och det existensens mörker som endast kan beskrivas i paradoxer (”My don’t was saying do”) är de kategorier som bildar lyrikens cykliska erfarenhet.
Det paradoxala understryks av arrangemangen. En uppgiven bild av kärleken ramas in av ett struttigt piano, i andra sånger ger cello, violin och bakgrundssången (Dana Glover och Alison Krauss, men också en synegogekör) en förhöjd stämning, medan Bill Bottrells vibrerande och uthållna gitarrtoner ger en stilbrytande och lätt trotsig motröst.
Ingenting är givet, förutom mörkret.