Noura Mint Seymali

Dela den här recensionen:

De bästa skivorna jag har hört med musik från Mauretanien är Musique Maure på Ocora med fältinspelningar från Noukchott och andra mindre städer inspelade i mitten av 1960-talet, och dubbeln Wallahi Le Zein!! – Wezin, jakwar and guitar boogie from the Islamic Republic of Mauretania (Latitude, 2010) som innehåller elektrifierad bröllopsmusik med en rad olika musiker. En av dem är Jeiche Ould Chighaly, Noura Mint Seymalis make och musikaliska bollplank, som redan på de här tidiga råa inspelningarna briljerade med sin elgitarr och moderniserade variant av det traditionella stränginstrumentet tidinit.

Noura Mint Seymalis tidigare två skivor Tzenni (2014) och Arbina (2016) lämnade avtryck och nya skivan innehåller samma opolerade närvaro. En av de två producenterna har också jobbat med Mdou Moctar – Noura Mint Seymali själv har för övrigt hoppat in på en skiva med Tinariwen – och det finns paralleller med tuaregstjärnorna, men Noura Mint Seymalis musik är intimare. Mer direkt. Jag har även sett henne live och rösten, stränginstrumenten och rytmerna kommer nära. Det är elektriskt men på Yenbett tar de även in den äldre akustiska musiken ibland, korta snuttar, intron, mellanspel, andningshål innan tempot och den hypnotiska musiken tar över.

Pappan Seymali Ould Ahmed Vall och styvmamman Dimi Mint Abba var grioter och Noura Mint Seymali befinner sig i samma tradition, dock är texterna svåra att tyda om du inte kan hassaniya (en arabisk dialekt). Men det går att bara vara i rytmerna, i känslan, bortom orden.