Seth Lakeman

Dela den här recensionen:

Lakeman är en ny bekantskap för mina öron, en trevlig sådan faktiskt. När man inte hört någon förut är det lätt att börja fundera på vilka influenser där finns och jag kommer ganska snart på en handfull. Lite Gary Moore, en hel del Mumford & Sons, där är en ukulele som klingar Penguin Café Orchestra, och sist men inte minst hör jag en energi som påminner om den hos Basia Bulat. Där finns till och med en del indiska klanger.
Lakeman kan liksom Bulat räknas till multiinstrumentalisternas skara och här får vi höra honom spela banjo, tramporgel, gitarrer, bouzouki, percussion, viola och fiol. Lakemans låtar är emellanåt lite experimentella, jag kommer då att tänka på Sam Lee, och Lakemans stora styrka är den lekfulla kraften som hörs bäst i stråkspelet. Sångrösten är inte särskilt personlig och en annan svaghet är att han saknar Bulats mästerliga hitlåts-känsla. Men skivan gör mig nyfiken och jag gläds åt att det händer nya grejer i brittisk folkmusik.