75 Dollar Bill

Dela den här recensionen:

Jag läste om 75 Dollar Bill i fjol när duons senaste skiva släpptes i USA, men glömde bort att kolla upp dem. Nu är Wood/Metal/Plastic/Pattern/Rhythm/Rock i ropet igen eftersom den ges ut på Glitterbeats nya underetikett Tak:til.
Det speciella med 75 Dollar Bill — Che Chen, gitarrer, och Rick Brown, slagverk — är att de förenar nordvästafrikansk musik med primitiv, monoton västerländsk rock. Che Chen har varit i Mauretanien och bland annat studerat hos Jeich Ould Chighaly, gitarrist, som i dag mest spelar med sin fru, den i sommar Sverigeaktuella Noura Mint Seymali.
Influenserna från Mauretanien hörs ännu mer på albumet Wooden bag från 2015. Musiken är vildare, spretigare, råare än den senare inspelningen. Kolla upp! Låtarna på WMPPRR handlar i högre grad om att gå in i ett groove och stanna där, i en gitarrmelodi, ett riff, en rytm, med gitarr och trummor, ibland blås och andra instrument. Tänk ett band som Tinariwen, fast i slowmotion, och med låtar som liksom aldrig tar slut. Det kortaste spåret, Cummins Falls, dansar runt i boogie-yrsel. Bo Diddley nämns som referens av skivbolaget, men jag tänker lika mycket på den typ av blues som skivbolaget Fat Possum gav ut, som T-Model Ford.
Tjatigt, säger min son sent en fredagkväll när chipspåsen skrumpnat och läsken tagit slut, men efter ett tag sitter vi båda två och diggar, sugs in i det sköna, näst intill beroendeframkallande soundet.