Anders Hagberg

Dela den här recensionen:

Det är – som alltid – något särskilt med Anders Hagbergs blåstoner, på olika flöjter och sopransaxofon. De talar och berättar, med viskningar och tystlåtna rop, vädjanden och tillbakahållna skrin. Hans toner spelar genom tiden och mänskligheten också, ur historien och in i samtiden, från landsbygd till städer. Faktiskt kan Hagbergs musicerande beskrivas som historieböcker i toner.

Liknande beskrivningar finns även i mina recensioner av hans tidigare utgivningar. Här blir det helt uppenbart, när Anders Hagberg redan i texthäftet skriver att musiken på albumet With hope är en reflektion över och en reaktion mot världssituationen i dag – krig, polarisering, klimatförändringar. Alltså musik som vapen, ett slags politisk instrumentalmusik.

Direkt i förstaspåret Elasticity of trees svävar ljusa flöjttoner som en härold över jorden, för att plötsligt fräsa till med läpparna. Medan Joona Toivanens ackompanjerande piano målar det landskap som flöjten flyger över och betraktar. Titelspåret With hope är mer av jazz, mer lekfullt kanske. Pianot inleder, även Johannes Lundberg och Helge Andreas Norbakken spelar igenkännbart jazzigt på kontrabas och trummor, innan Norberg tar ton och blåser sig från genre till genre: folkligt, klassiskt, jazz.   

Så gott som alla spår har komponerats av Hagberg, undantagen är ett klassiskt stycke av Francis Poulenc, en tradlåt från Gammalsvenskby i Ukraina, och Ruins, som samtliga musiker medverkat till. Sistnämnda kan beskrivas som en meditation där alla känslor släpps ut. Blåstonerna är vackra, ja, sköna men också sökande, osäkra. Nerviga trummor, pianot kommer in och liksom undrar över blåstonernas tillstånd, diverse ljud, knäpp och stök, en orkan riskerar att blåsa upp.    

Det är väl en läggningsfråga men det där hoppet, som Anders Hagberg skrev om och alltså bör framföra med sina blåsinstrument, det hör jag inte riktigt. Vad jag hör är oro och sorg, lite rädsla. Om man nu inte ska lyssna på den här musiken som enbart musik: toner, melodier, rytmer. Om det går, om man kan det … I så fall: Anders Hagberg spelar lika fint, vackert och personligt som alltid.