Hans Theessink

Dela den här recensionen:

Jag har hört bluesgitarristen och dito sångaren Hans Theessink förut, men aldrig riktigt fastnat för honom. Tänkt att ”jo, det är nog bra, men det finns ju så många andra fantastiska bluesartister”. Ett resonemang som, måste jag erkänna, inte direkt går till historien som det mest genomtänkta. När jag nu lyssnar på Wishing well får jag vackert krypa till det blå skåpet – den är riktig bra – och dessutom erkänna att anledningen till att jag inte brytt mig om Theessink är hans nederländska påbrå. Hade han kommit från Texas, Mississippi, Georgia eller Louisiana i stället för holländska Enschede hade jag tvivelsutan ägt fler skivor av denne förträfflige bluesberättare och gitarrist.
Musiken på Wishing well rör sig mellan deltablues, old time, folkballader och fingerpicking/ragtime i Blind Blakes och Big Bill Broonzys anda. Theessink behärskar stilarna till fulländning. Jag nämner bara några av de utmärkta låtarna; Hellbound, en fantastisk ballad med apokalyptisk atmosfär; Alberta, en gammal fin folkmelodi i ny skrud; Delia, en annan gammal ballad, här mycket nedtonad. Faktum är att alla låtar är bra.
Theessink har en behaglig, mörk och lite småskrovlig röst, en ärrad röst som vet att berätta om livets vedermödor och besvikelser, men inte med bitterhet. Här ryms, under vemodet, hopp och försiktig glädje. Han spelar akustisk gitarr med pondus och skicklighet som dock aldrig övergår i styva-linan-fasoner (nästan så att jag önskat mig mer av den varan med tanke på hur skicklig Theesink). En fasligt trevlig skiva.