James Elkington

Dela den här recensionen:

Wintres woma är James Elkingtons solodebut men det är knappast något som går att gissa vid en förströdd lyssning. Så självklar och självsäker är denna skiva från den 46-årige gitarristen och låtskrivaren. Han verkar i ett brittiskt folkidiom trots att han numera faktiskt bor i Chicago, dit hans numera upplösta rockband The Zincs flyttade från London en gång i tiden, in i kretsarna kring Thrill Jockey Records och akter som Tortoise och Wilco. Wintres woma är inspelad i det senare bandets studio och bjuder brittisk folk sådan som vi känner den från Davy Graham, Bert Jansch och Nic Jones.
Elkington är säker i sin fingerpicking på den akustiska gitarren och med så starka låtar som den snabbt flödande Make it up och den närmast hittigt fästande Sister of mine känns Wintres woma som en av årets främsta debuter i den här delen av musiksfären. Tidigare har James Elkington hörts bredvid storheter som Jeff Tweedy, Steve Gunn och Richard Thompson, och diggar ni dessa är det bara att hugga in.
Dock: att detta skulle vara hans solodebut är en sanning med modifikation. Redan 2001 släppte The Zincs albumet Moth and marriage där Elkington faktiskt spelar alla instrument själv. Och Elkington har gjort två gitarrduett-album i tandem med Nathan Salzburg, en man som för övrigt även agerar curator för The Alan Lomax Archive.
På nya skivan ackompanjeras Elkingtons kompositioner och akustiska gitarrplockande förtjänstfullt av välplacerade stråkar, munspel, banjo eller pedal steel på sina ställen. Any afternoon inleds med en elgitarrton som låter som om Robert Fripp för några få sekunder tittat in i studion. Alla låtar är Elkingtons egna kompositioner förutom den traditionella The parting glass, en instrumentalpaus som passar fint i detta pussel utan fogar.
Titeln då? Jo, Wintres woma är ett tidigt anglosaxiskt ord för ”The sound of winter”. Så passande, för den här musiken kommer att värma gott när löven fallit.