Scott DuBois

Dela den här recensionen:

Gitarristen Scott DuBois har gjort några fantastiskt bra skivor med saxofonisten Gebhard Ullmann, trummisen Kresten Osgood och basisten Thomas Morgan. På den förra, Landscape scripture, förde DuBois över den amerikanska konstmusikens bilder i en öppnare kontext. Titlar som Summer haystacks och Prairie suite gav incitament till en visuell tolkning.
På gruppens nya album Winter light associerar alla titlar till vintriga landskap. Fast musiken skapar varken kyliga eller fastfrusna associationer. Den befinner sig tvärtom i oavbruten rörelse. Scott DuBois energiska tonlöpningar och halsbrytande improvisationer skapar associationer av annat slag i mina öron, och för mitt inre öga.
Ett stycke som Early morning forest, där det vintriga dock inte är en given bild, etsar sig fast genom det förtätade melodispelet, men också den radikala formupplösningen från Gebhard Ullmanns basklarinett. Och när bilderna blott för ett ögonblick stycks bli statiska, bryter DuBois in och rubbar friden.
Någon frid finns däremot inte i Evening blizzard. Kresten Osgoods tungt drivande spel banar väg för med avklarnade stämningar från Ullmans tenorsax, innan Scott DuBois tar över med ett makalöst improvisationsflöde. Snöstorm? Eller en lavin, åtminstone av intryck?
Titlarna inbjuder, eller närmast provocerar, till sådana programmusikaliska tolkningar, men kanske kommer musiken bäst till sin rätt i ett friare, icke-visuellt associationsflöde? Eller som en kategori bortom dualiteten programmusik – absolut musik?