Willi Carlisle

Dela den här recensionen:

Med sitt färska, fjärde album placerar sig Willi Carlisle någonstans mittemellan Woody Guthrie och Bonnie ”Prince” Billy. Och titta, därborta sitter ju Adeem the Artist med en otänd cigg i mungipan!

Född i Kansas men baserad i Missouri laddar låtskrivaren och artisten Willi Carlisle sin jordnära och mustiga musik med den nordamerikanska folkmusikens arv och tar in den i samtiden. En samtid som är lätt att känna oro och ilska inför, och det gör också Carlisle i sina akustiskt klingande låtar, där fiol, banjo och annat förflyttar öronen och sinnena till någon rustik sylta i hans hemtrakter. Appalachiska apparitioner, nymålad bluegrass, gammelcountry, keltisk folkmusik – och i The cottonwood polka drar dessutom ett gäng busiga blåsare fram över trägolvet.

I låttexterna möter filosofiska betraktelser ett bardisk-lockande driv och en väl tilltagen skopa absurditeter. Detta är också Willi Carlisles första egenproducerade album, så det låter inte särskilt polerat. Bland det egna materialet gör han även Richard Thompsons gamla Beeswing på ett alldeles utmärkt vis. Mark Ross låt Old bill picket och Lavender Countrys queer-kultlåt Cryin’ these cocksucking tears får sig också goda genomgångar.

Det finns hopp, medmänsklighet och kärlek i Willi Carlisles musik och texter. Allt är inte så mörkt som det kan tyckas. Förändring är möjlig. Segerns vingar kan komma att fällas ut, om vi alla hjälps åt.