Cure-a-Phobia

Dela den här recensionen:

Denna Malmökvartett gör mycket säregen musik med drag av jazz, pop och vad som i brist på bättre benämning ibland kallas kabaretmusik, men sätter sitt helt egna signum på den. Sättningen med sång, viola, piano och basklarinett hade kunnat vara hämtad från ett Tom Waits-album, och vissa instrumentala partier låter en gnutta Waits, men sångerskan Jenny Nilssons röst sätter snabbt punkt för den referensen. Det hela låter teatraliskt, lekfullt, ibland en aning sorgset, och väldigt udda på ett bra sätt.
Låtarna drar åt vitt skilda håll, ibland med plonkigt leksakspiano i förgrunden och andra gånger med mer fokus på samspelet mellan basklarinett och viola, där det stundtals faktiskt är svårt att särskilja dem från varandra. Det som framför allt sätter sin prägel på musiken är dock Nilssons formbara röst.