Juana Molina

Dela den här recensionen:

Det argentinska one-woman-bandet Juana Molina är tillbaka med ett nytt album efter fem år. Ljudlandskapet känns igen men är mer varierat än på tidigare album. Lager på lager ljud, loopar som går in i varandra, allehanda instrument såsom elgitarrer, starka basslingor, elektroniska ljud men framförallt påhittiga slagverk och ljud som hon importerat – alltihop i aldrig tidigare hörda kombinationer.
Ovanpå detta Juanas sång, mumlande, viskande eller knappt urskiljbart med lätt nasal ton. Hon sjunger ju också i bakgrundskören för sig själv eller så förstärker hon rytmen med hackande läten eller monotona, repetitiva ljud eller atmosfäriska ljudimprovisationer.
Allt har hon gjort själv: skrivit sångerna, komponerat, spelat varje instrument, spelat in och producerat. Det är kanske lika bra om man är kontrollfreak, då får man som man vill.
De distinkta slagverken gör att musiken är mycket rytmisk men bara tills Juana bestämmer något annat. El oso de la guarda är som ett zickzack av ljud, som ett mindre fyrverkeri av kors och tvärs flygande toner. Mot slutet övergår låten plötsligt till nästan katedralisk kyrkomusik med djupa, allvarliga orgelslingor. Ay, no se ofendan börjar drömlikt med kuslig, skräckinjagande stämning för att sedan successivt öka på tempot rejält och utvecklas till något helt annat. Medryckande Bicho auto förvandlas några sekunder mot slutet till något meditativt och futuristiskt. Och Las Edades, lyssna på den! Juana Molina kan överraska.
Någon har sagt att Juana är en ljudskulptör (och ingen singer-songwriter) och hennes musik som ”ett soundtrack till det undermedvetna”. Ett fängslande och mycket originellt album av en fascinerande artist som inte liknar någon annan. Hon är sin egen genre.