Joe Stilgoe

Dela den här recensionen:

Joe Stilgoe har amerikanen Harry Connick som förebild och idol men han sjunger brittiskt. Stilgoe kommer alltså från Storbritannien och den brittiska engelskan påverkar Stilgoes sätt att komponera och sjunga, liksom det påverkat till exempel Jamie Cullum, Georgie Fame och Tommy Steele (jo, det finns rätt mycket jazz i hans tidiga rockinspelningar). Eller för den delen rocksångare/låtskrivare som Joe Strummer, Pete Townshend och Ray Davies. Följdriktigt avslutas Stilgoes nya album med en personlig tolkning av Waterloo sunset, hämtad från just Ray Davies/The Kinks men här framförd som jazzballad.
Övriga tio låtar har Joe Stilgoe gjort text och musik till och dessutom arrangerat för jazzigt storband. Både allvar och humor är viktiga nyckelord. Stilgoe sjunger fartfyllt med lika stort fokus på melodier som rytmer, jazzigt med en aning av poppig lyssnarflört och han kan också slänga in en ojazzig kör i kompet.
Välgjorda låtar med humoristiska inslag –  latinbrittiska We should kiss, ragtimejazziga Now wasn’t that fun?, den finurliga jullåten (väl?) The chestnut tree och music hall-balladen To be decided är några favoriter – som kan placeras mitt emellan den brittiska jazzsångboken och gammeldags brittiska musikaler. Tänk gärna, inte det sämsta, på melodierna från Half a sixpence och My fair lady. Det är också Stilgoe som svarar för de personligt småkluriga pianotoner som klinkar upp i ljudbilden genom storbandets alla blåsare och även violiner ibland.