Kat Edmonson

Dela den här recensionen:

Way down low är den Austin-baserade sångerskans andra album. Det är ett steg framåt, ett steg vidare från 2009 års redan så sofistikerade kabaretjazzalster Take to the sky. Då sjöng hon Gershwin och Cole Porter, men även The Cure och The Cardigans.
Nu skapar hon i stället en fräsch skiva med något av ett uppdaterat sextiotalsideal. Med en markant mindre andel inlånat material. Pop möter swing möter bossanova i ett retrofuturistiskt, tillbakalutat barhäng. Ibland likt ett Nat King Coles trio på 2010-talet, med en ung dam vid mikrofonen.
Här tittar vännen Lyle Lovett förbi studion för att sjunga duett i en jazzigt bluesig Long way home. Här har Edmonson kallat in den legendariske producenten Al Schmitt att hjälpa till att förverkliga visionerna för inspelningen, som bland annat bekostats med en Kickstarter-kampanj på nätet.
Och här sjunger Edmonson en lyckad version av Beach Boys-klassikern I just wasn’t made for these times, som inte ligger jättelångt från en tidig Stina Nordenstam eller varför inte Victoria Williams.
Precis som de två sistnämnda äger Kat Edmonson en lite barnslig röst, men hon balanserar hela tiden på rätt sida.
Way down low är ett sofistikerat, luftigt och angenämt album.