Diana Krall

Dela den här recensionen:

Jazzsångerskan och pianisten Diana Krall gör den ”obligatoriska” skivan med tolkningar av kända låtar. Skillnaden mot 2012 års Glad rag doll är att materialet på Wallflower inte hämtas från jazzens standards-kista utan snarare från pop- och rockbiblioteket. Eagles tolkas till och med två gånger – i Desperado och I can’t tell you why. En snygg touch är att medkompositören Timothy B Schmidt sjunger i bakgrunden på den senare.
I övrigt serveras mjukjazzigt balladtempererade mogenjazzpop-tacklingar av The Carpenters (Superstar, där det är lätt att läsa in Kralls förhållande till Elvis Costello i sånglyriken), Paul McCartney, 10cc, Elton John, Crowded House, Bob Dylans titellåt, och så The Mama & The Papas slitna örhänge California dreamin’. En pikant detalj med den sistnämnda är att Graham Nash och Stephen Stills sjunger stämmor. Kralls livskamrat Elvis Costello råkade en gång i tiden – under sina arga pulverpåverkade new wave-dagar – i luven med medlemmarna i just Stills band.
Moget och lite mesigt masar sig musiken ut. Nej, jag trodde väl aldrig att jag skulle sitta här och lyssna på Gilbert O’Sullivans gamla hit Alone again (Naturally) i duettform, med Krall och Michael Bublé. Undrens tiden är tydligen inte över, men jag skippar dock gärna just det spåret. Måste tänka på blodsockret. När sedan Bryan Adams tar över mikrofonen i skivans andra duett inser jag att det inte är så här jag vill minnas Randy Newmans Feels like home.
Wallflower är (naturligtvis) tjusigt producerad och arrangerad av David Foster, som även ser till att orkesterarrangemangen sitter på varje låt. När det hela tonas ned och blott en stråkkvartett medverkar i titelspåret är det en välbehövlig andningspaus. Wallflower som helhet känns dock safe, väldigt safe.