Joachim Kühn Trio inviting Archie Shepp

Dela den här recensionen:

18 minuter lång är den och en av mina absoluta Coltranefavoriter (herregud det finns många). Den kom ut 1967 och var John Coltranes sista inspelning. Ja, det är den legendariska Kulu se mama; Pharoah Sanders och Coltranes kvidande gnisslande saxofoner, McCoy Tyners tungt rullande piano, Juno Lewis sång/recitation, den afro-arabiska pulsen, mystiken, det suggestiva mörkret …
En nyinspelning av det stycket inleder också denna cd. Joachim Kühns gäng följer originalet rätt väl men där Coltranes mannar skapar en närmast andlig religiös stämning blir det på albumet här – i den jämförelsen – mer normal jazz men av yppersta kvalitet.
Kühns piano har ett rakt rullande energiskt driv, Shepps sax grymtar, gnisslar, gruffar, gnyr i gammal god välkänd stil. Tål att liknas både med Sanders och Coltranes. Majid Bekkas vokalinsats är dock aningen blek i jämförelse med Juno Lewis varierade, shamanliknande stämma.
Förutom det lössläppta friformspåret Voodoo sense är Shepp också med på L’eternal voyage där han visar sitt mycket känsliga balladspel som det bland annat finns rikligt av på fina cd;n Wo! Man med bara Shepp och Kühn. Mest rock’n’roll är det i Firehorse som är en dundrande eldfängd duell mellan Kühns piano, Ramon Lopez trummor och Majid Bekkas på den arabiska lutan guembri.