Ellen Sundberg

Dela den här recensionen:

Ellen Sundberg, från Bjärme på den jämtländska landsbygden, med sitt första album på svenska med texter skrivna av henne själv. Det är oemotståndligt vackert och personligt med ett tonfall befriande fritt från maner.

Motivbilderna är nordsvenska och naturknutna – Inlandsvägen norrut, Somna till fjälls – hon cyklar hem i midnattssolen, ligger på mossen, ser stjärnorna på natthimlen, går i gryningen stigen mot strandkanten och längtar.

Men också de amerikanska erfarenheterna bär hon med sig med glädje. Att hon gillar americana är uppenbart.

Jag föreställer mig att Ellen Sundbergs tidigare prisade arbeten med Bodil Malmstens texter, som hon tonsatt, och tolkningarna av Kjell Höglunds sånger, hjälpt henne att hitta sin konstnärliga väg. Något har frigjorts när hon valt modersmålet. Mossen och den tidiga morgonen vid strandkanten blir sinnliga och natten får liv. Med sin okonstlade sångstil ger hon berättelserna en stilla intensitet.

Hon kompas av Malmfältens Rockklubb, bandet som jobbat med Johan Airijoki bland andra, och som Sundberg turnerat med (Dan Andersson-föreställning). Bandet ger musiken just den färg och klang den behöver. Det är som om alla bitar faller på plats för henne på Vita gäss. Strålande skiva.

Ellen Sundberg har varit igång tio år vid det här laget; skivdebuten, Black raven, kom 2013 och har grovt sett följts av ett album om året, senast Ett bloss för Bodil Malmsten 2021 (i samarbete med Jonatan Lundberg). Två skivor har spelats in i USA, White smoke and pines 2015, producerat av Israel Nash, och Cigarette secrets, producerad av henne själv i Woodstock (en historia värd en egen text).