Kim Persson

Flöjtisten, mandolaspelaren, vissångaren och grabben från Eken Kim Perssons tredje och mest helgjutna album, där kända storheters visor mixas med personliga Perssons egna skapelser, och trots namn som Adolphson, Andersson, Bellman, Ferlin, Taube och Vreeswijk behöver inte vissångaren här skämmas för sin egen vispoesi eller sina melodikompositioner, snarare tvärtom. 

De väl valda visorna innehåller en hel del svärta men två egna visor är på temat kärlek. Början i moll men finalen i dur, för att citera en av visdiktarna och favorit blir den sorgliga men vackra jaktprotestvisan Sizzi av Lasso av Dan Andersson med underskön melodi av den numera lite bortglömde Tor Bergner. 

Faktum är att Persson har en röst som passar till det lite tragiska, detta gäller även i Vreeswijks Ballad om en gammal knarkare. Att Persson får hjälp av några musiker, däribland omtalade kollegan William Sundman Sääf, märks inte så mycket, kompet domineras av det egna alltmer drivna spelet på mandola samt det makalöst vackra spelet på diverse flöjter.