Ida Aurora

Dela den här recensionen:

Sångerskan och fiolspelaren Ida Aurora, med efternamnet Brännström, albumdebuterar med en splittrad historia. Svensk folkmusik utgör en grund för flera av låtarna där den har klätts i en elektronisk dräkt av producenten Andreas Hedberg som plockat in element från drum’n’bass, synthpop och andra genrer. Skivan inleds med fyra traditionella folkmusiklåtar, bland dem två hämtade från Folk & Rackares repertoar. Den välkända berättelsen om de två systrarna samt Carin Kjellmans tonsättning av Harpans kraft görs i intressanta tolkningar, där särskilt Brännströms många sångstämmor i den senare är fina inslag. Därpå följer ett skillingtryck från 1800-talet som försetts med dubstep-inslag, vilket känns ganska malplacerat.
Skivtiteln Vintage syftar förmodligen på dessa låtars gamla ursprung, och jag önskar att Ida Aurora hade hållit fast vid den idén fullt ut. Fyra av de fem resterande låtarna har Brännström skrivit, och här byter plattan karaktär och blir betydligt poppigare. Det avslutande spåret inger en lika omisskännlig som obehaglig melodifestivalkänsla, och jodå, givetvis kommer den obligatoriska tonartshöjden i sista refrängen. Det visar sig vid en senare titt på Ida Auroras webbplats att den låten mycket riktigt skrevs som bidrag till melodifestivalen, och där borde den ha stannat i stället för att inkluderas på Vintage.
Den första delen av skivan kan jag säkert lyssna på ibland framöver men jag kommer kasta mig på stoppknappen efter de fyra inledande låtarna, för den poppigare delen av plattan vill jag definitivt inte höra igen …