Härliga Trion

Dela den här recensionen:

Härliga Trions nya skiva har en lång titel. Kanske låter den i vissa öron lite märklig utan sitt sammanhang. Men ser man den av Jan Stenmark gjorda illustrationen som pryder omslaget råder det ingen tvekan kring dess humoristiska underton.
Skivan i sig rymmer poppig triojazz som i sin välproducerade klarhet dock kanske inte ger ett lika lekfullt intryck som omslaget. Trumkompen är renrakade, driviga. Och kontrabasen tydlig, ibland pumpande enbart fjärdedelar. Ovanpå detta ligger ett pianospel, klart och enkelt, utan några vidare harmoniseringar. Alla ljud är så tydliga att det känns tomt och sterilt; när pianot kommer igång på snabba åttondelar (spår två och tre) låter det rent utav som någon form av tv- eller datorspelsmusik.
Det räcker alltså inte hela vägen fram för mig; någonting fattas i ljudbilden. Det känns som en lättnad när Sofia Andersson kommer in på saxofon på ett av spåren och fyller ut. Delvis har det att göra med att det minimalistiska spelet ger ett lite överdrivet kontrollerat intryck. Ramar och regler överskrids aldrig, blir inte tummade på ens en gång. Delvis med att det aldrig händer något direkt intressant; ingen spelar ut. Både dynamiskt och uttrycksmässigt är det lite för mycket samma sak hela tiden – varken toppar eller dalar.