Nynningen

Dela den här recensionen:

Jag är i högre grad uppväxt med Nationalteaterns musik i öronen än med just Nynningens dito. Nationalteatern ljöd i kapp med ABBA och Pugh, medan Nynningen förblev något för en äldre generation. Men de tu göteborgska proggpionjärerna arbetade förstås en del ihop också.

”När produktivkrafternas utveckling har nått en given nivå …” och ”Då hotas de produktionsförhållanden som utgör samhällets bas …” Pust. Ja, alla småkrångliga ord och formuleringar, som dessa i låten Ingenting sker mekaniskt från det röda 1974, kan göra det svårt att göra musiken sångbar nog att fastna. Annars får jag tillstå att titeln från Nynningens debut-LP från 1972 stämmer bra in här: ”Man mognar med åren”.

Musikaliskt sitter allt väldigt tajt och övertygande, trots det långa uppehållet. Detta är ju Nynningens första album på hela 43 år! En eminent blåssektion bidrar till det gedigna intrycket, med ess som Thomas Jäderlund, Hilda Ekstedt och Niclas Rydh. Och har man en gitarrist av Bengan Blomgrens kaliber är mycket vunnet. För att inte tala om Nikke Ströms versatila basspel, i symbios med Pontus Torstenssons trummor. Inspelningarna är hämtade från konserter vid olika tidpunkter. Det mesta är från återföreningen 2016 och framåt, och Thomas Forssell tar god hand om sången. Vis- och countrysångerskan Matilda Magnusson medverkar också. Vi får några spår med Totta Näslund från en tillfällig återföreningsspelning 1997, och så reciterar Sven Wollter texten från Kent Anderssons dikt Vingen. Annars är det såklart en del Vladimir Majakovskij-texter. Dubbelvinylen bjuder en bra balans mellan äldre låtar och nyskrivet material.

Trots att skillnaden var stor på proggen från Götelaborg och Ståkkåm finner vi även en gycklarkabaret-tagning av Staten och kapitalet, som den numera heter. Blå Tåget, ja. Även det en klenod som numera rullar genom Sverige, bokstavligt talat som på räls.